Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Minnesstund” på Stadsteatern

Katarina Ewerlöf spelar modern som håller minnesstund över sin döde son. Bahador Foladi gör en ung man som bjudits in, han kan dock inte minnas den gamle gymnasiekamraten.
Katarina Ewerlöf spelar modern som håller minnesstund över sin döde son. Bahador Foladi gör en ung man som bjudits in, han kan dock inte minnas den gamle gymnasiekamraten. Foto: Bengt Wanselius

Drastiska vändningar på oväntad minnesstund. Alejandro Leiva Wengers pjäs svänger våldsamt mellan komik och mörk sorg. Regissören Frida Röhl håller balansen i en både obehaglig och underhållande uppsättning.

Teater

”Minnesstund”

Av Alejandro Leiva Wenger

Regi: Frida Röhl.
Ljus/rum: Carina Persson.
Kostym: Charlotta Nylund.
Musik: Lars Appelqvist.
Medverkande: Bahador Foladi, Emelie Jonsson, Katarina Ewerlöf, Per Sandberg, Kirsti Stubø, Kristofer Kamiyasu.
Scen: Kilen, Kulturhuset Stadsteatern.
Speltid: 1 tim 40 min.

Det finns en stämning som kan uppstå under en begravning – efter högstämd anspänning, hårt kramade näsdukar, rinnande mascara och droppande näsor kommer plötsligt skratten tillsammans med de andra sörjande som en urladdning. Ibland är det inte ens ett före och ett efter utan något som pågår samtidigt. Ett absurt gränsupplösande mellantillstånd av tyngd och lätthet i förvirrande blandning, säkert finns en psykologisk term som placerar det någonstans bland sorgfaserna.

Hur som helst, precis det där frammanar Alejandro Leiva Wenger i sin nya pjäs med urpremiär på Stockholms stadsteater. Och du som har sett hans tidigare verk får nog ett hum om vad han kan åstadkomma med den stämningen. Leiva Wenger låter marken gunga lätt under publikens fötter, osäkrar betydelser, kastar om förutsättningar, leker med missförstånd och utmanar tolkningar. Det går inte att förstå allt, och det är underbart.

”Minnesstund” är en komedi om döden, och en thriller om livet. Den börjar spinna sin intrig kring Jon (dråpligt nervigt spelad av Bahador Foladi) en ung man som inte riktigt vet vem han är och vad han vill. När Katarina Ewerlöfs sörjande mamma dyker upp och vill bjuda honom på sin bortgångne sons minnesstund – de var ju så goda vänner! – vågar han inte erkänna att han inte alls minns den gamla gymnasiekamraten. Så blir han och hans flickvän (roligt fladdriga Emelie Jonsson) indragna i ett mystiskt familjedrama där inget riktigt är vad det först verkar som. Vem var egentligen Zackarias, och vem minns rätt i den här familjen? Var pappan (Per Sandberg) en frånvarande forskare eller en närvarande förtryckare? Blev verkligen systern (Kirsti Stubø) som barn inlåst i källaren i två dagar tillsammans med sin bror eller har hon byggt sitt livs terapi på ett falskt minne? Är mamman i själva verket ett modersmonster som manipulerar sin omgivning och regisserar deras minnen? Och varför får den som verkar ha varit Zackarias ende vän (Kristofer Kamiyasus rörande spattiga Kujje) inte prata?

För en pjäs som svänger osannolikt mellan komik – till och med konkret fysisk, som ett krasande feltramp i en äggkartong – och mörk avgrundsvrålande sorg och dödsångest är Frida Röhl den perfekta regissören att hålla balansen. De har tidigare samarbetat i uppsättningarna ”Författarna” på Unga Klara 2013 och ”No limit” på Radioteatern 2015. Röhl vet att ta tillvara på det oförutsägbara, att ladda spelet med orolig spänning och låta skådespelarna förkroppsliga pjäsens språkliga undersökning.

Leiva Wenger visar på språket som utestängande maktverktyg och statusmarkör, på dess möjligheter och omöjligheter som kommunikationsmedel. Det är så mycket vi inte kan säga i ord, och så mycket av det vi säger är ändå så talande. Han skriver både tillgängligt och komplext, med blick för detaljer som rymmer berättelser i berättelsen. Pauser och tappade ord blir till svarta hål.

Oavsett om du läser ”Minnesstund” som en pjäs om såriga familjerelationer eller som en bild av mänsklighetens benägenhet att glömma eller skriva om historien är den obehaglig, sorglig och oerhört underhållande.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.