Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 02:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/musikalrecension-genuin-underhallning-i-en-varsting-till-syster/

Scenrecensioner

Musikalrecension: Genuin underhållning i ”En värsting till syster”

Gladys del Pilar gör värstingsystern Deloris till sin. Foto: Mats Bäcker

”En värsting till syster” på Chinateatern har inget särskilt djup, men nästan allt annat: Smart svängscenografi, medryckande musik – och framför allt: Gladys del Pilar. DN:s Johanna Paulsson har sett. 

Nog är det bra drag bland nunnedoken när ännu en av nittiotalets storfilmer prövar musikallyckan på svenska i Anders Albiens luttrade regi och översättning. I fjolårets uppsättning av ”Ghost” stal Gladys del Pilar showen som mediet Oda Mae. Nu fortsätter hon i Whoopi Goldbergs fotspår med huvudrollen i ”En värsting till syster”. Deloris Van Cartier är nattklubbssångerskan som blir vittne till ett mord och i väntan på rättegången hålls gömd i ett nunnekloster – mot både sin egen och den sträva abbedissans vilja. 

Det är inte nummer som fastnar, men de svänger suveränt i stunden. Mycket tack vare ett tajt band och en ensemble där flera biroller sticker ut.

Året är 1977, dansstegen Travoltas och falsetten Bee Gees. Men snart har discodivan Deloris, som drömmer om att bli en ny Donna Summer, om inte blivit frälst så i alla fall funnit sitt kall: att lära nunnorna sjunga. Med publikfriande gospel och ”Sunday morning fever” fyller hon bänkraderna och räddar den tidigare folktomma kyrkan på kuppen. ”En värsting till syster” är inte världens djupaste musikal, men funkar ändå sceniskt som en snäll saga om systerskap. Ebba Irestad gör den blyga syster Maria Robert som till sist vågar sjunga ut, abbedissan är en typiskt rivig Suzanne Reuter-roll och Birgitta Rydbergs ständigt optimistiska syster Maria Patrick kryddar med skånsk farsfeeling. Det är oftast genuint underhållande utan att kännas färdigskrattat ens när det springs ut och in genom dörrar.

Andreas Binis smarta svängscenografi bläddrar fram såväl bakgator som gotiska kyrkorum med både flimrande och vacker videokuliss. Camilla Thulins kostymer är smakfullt pråliga och kapellmästaren Jan Radesjö (som vid keyboarden knäcker extra som påven) sätter sin egen prägel på Disneyfavoriten Alan Menkens medryckande musik. Det är inte nummer som fastnar, men de svänger suveränt i stunden. Mycket tack vare ett tajt band och en ensemble där flera biroller sticker ut även utanför klosterväggarna: Kim Sulockis rörande roliga polis ”Svett-Eddie”, gangstertrions Phillysouliga förförare Joey (Klas Wiljergård, flankerad av Fernando Fuentes och Alexander Larsson) och naturligtvis Karl Dyalls kallblodigt mördande klubbägare Curtis i kritstrecksrandigt.

Men motorn i denna utpräglade feelgoodmusikal är förstås Gladys del Pilar som gör Deloris till sin. Dels för att hon har både karisman och röstresurserna. Men också för att man, till skillnad från tidigare West End- och Broadwayuppsättningar, vågat lita på livserfarenhet i stället för musikalgenrens fixering vid ungdom. 

Läs fler texter av Johanna Paulsson här. Och fler av DN:s scenrecensioner här.