Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/musikalrecension-skonheten-och-odjuret-en-hitparad-som-forvaltas-med-sprittande-gott-humor/

Scenrecensioner

Musikalrecension: ”Skönheten och Odjuret” en hitparad som förvaltas med sprittande gott humör

Bild 1 av 2 Sofie Gunnarsson har pondus och ungdomlig klarhet och Fred Johanson är ett musikaliskt fullblodsproffs.
Foto: Katja Tauberman
Bild 2 av 2 Fred Johanson i Malmöoperans ”Skönheten och odjuret”.
Foto: Katja Tauberman

Om ”Skönheten och odjuret” har problem med att få själva dialogen att lyfta så faller alla invändningar till marken när salongen fylls av sång. Sofie Gunnarsson har pondus och ungdomlig klarhet och Fred Johanson är ett musikaliskt fullblodsproffs, skriver DN:s kritiker Kristina Lindquist. 

Jag tänker alltid att Belle ska bli besviken på slutet. Att hon ska leta efter sitt odjur och undra vem den här slätstrukna nollan är. Men så är sagan skriven, att prinsen blir prins igen när han lär sig älska och blir älskad tillbaka. Att den manövern innebär ett rejält antiklimax och dessutom omintetgör själva sensmoralen om att skönhet kommer inifrån – det får man nog leva med om man ska njuta av en Disneymusikal.

”Skönheten och odjuret” är en dramaturgiskt ganska platt historia som firar sina triumfer i ett annat, sinnligare plan – inte minst genom Alan Menkens Oscarsbelönade musik. Så blir effekten också omedelbar i öppningsnumret ”Belle” när Malmö opera tar sig an detta välpaketerade koncept. Efter varje sångnummer suktar man efter nästa, och blir belönad med en hitparad som förvaltas med sprittande gott humör. ”Bli vår gäst” sjunger bestick, kandelabrar och tekannor och det är underbart, fjäderlätt. Själva scenrummet blir dessutom en upplevelse i egen rätt, där intagande retromekanik möter storslagen videodesign och skapar både vilda snöstormar och en lockande, förmodern inramning. Det är djärvt att låta slottet bada i ett halvdunkel som tillsammans med en tung vridscen skapar rymd och visuell mystik.

Tempot är uppskruvat, och ändå känns en del av de talade partierna närmast oändliga. Det här är också föreställningens stora brist, att regin och skådespeleriet inte fullt ut lyckas rädda en tämligen torftig text – särskilt huvudrollerna har inte mycket till levande manus att arbeta med. I den lilla franska byn gör John Martin Bengtsson det mesta möjliga av den papperstunna skurken Gaston, och detsamma gäller Hans-Peter Edh som godmodig pappa skrotnisse.

Liksom i den animerade filmen från 1991 bor den verkliga charmen dock i porslinsskåpen. Johannes Wanselow gör en ljuvligt ängslig Clocksworth, medan Michael Jansson är enerverande förförisk med utsökt tajming som den franska ljusstaken Lumière. I den moderliga porslinskannan Fru Potts (Carina Söderman) och hennes lilla tesked (Torsten Edén) ryms en äkta och rörande längtan efter att bli människa igen. Att festen alltid är roligast i köket har helt enkelt sällan varit närmare sanningen.

Och om skönheten och odjuret har vissa problem med att få själva dialogen att lyfta så faller alla invändningar till marken när salongen fylls av sång. Sofie Gunnarsson har särskilt i det högre mellanregistret en varm och klockig kvalitet, och en stämma som på samma gång är flödande och fokuserad. I de djupare partierna finns utvecklingspotential, men rollen som Belle är ändå helt perfekt för hennes kombination av pondus och ungdomlig klarhet. Fred Johanson som odjuret är å sin sida ett musikaliskt fullblodsproffs, som stundtals nästan känns för stor för den här produktionen; hans fylligt smärtsamma baryton är av den sort som kan smälta världen. Synd bara att hela poängen är trolla bort honom.

 

Läs fler texter av Kristina Lindquist.