Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/musikalrecension-spelman-pa-taket-ar-fortfarande-sjalvklart-aktuell/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Spelman på taket” är fortfarande självklart aktuell

Pia Johansson och Dan Ekborg i ”Spelman på taket” på Dansens Hus. Foto: Matilda Rahm

Utan att göra någon drastisk modernisering fångar Ronny Danielssons ”Spelman på taket” människans försök att hantera tradition och förnyelse i en ovanligt välskriven musikalklassiker.

Ska man hålla på traditionerna eller följa med sin tid? Frågan förföljer inte bara den fattiga mjölkhandlaren Tevye i musikalen ”Spelman på taket”, utan också varje musikalregissör som ger sig i kast med en ovanligt välskriven klassiker som denna klezmerkantade balansakt. Vid musikalens Broadwayrevival 2015 gjordes en inledande och avslutande blinkning till dagens flyktingsituation. Moderniseringen blev omdebatterad, men fick till sist den enda nu levande upphovsmannen, sångtextförfattaren Sheldon Harnicks, välsignelse.

Ungefär på samma sätt som storyns plågade patriark Tevye gradvis tvingas tumma på sina principer för att få se lyckan i sina döttrars ögon. Malmöoperan gjorde häromåret en snarlik flyktinguppdatering i Orpha Phelans regi, medan Ronny Danielsson och hans team bara ruckat på traditionerna ytterst subtilt. När Kulturhuset Stadsteatern tillfälligt flyttar in på Dansens Hus handlar det om sådant som vådlig violinakrobatik med spår av breakdance och en onödigt Halloweenutspökad drömscen. Men i stort är tonläget detsamma som när Danielsson senast tog sig an denna utpräglade skådespelarmusikal i Uppsala.

Dan Ekborgs Tevye för sina grubblande samtal med gud, resonerar med sig själv och serverar all den älskvärda tramsighet som krävs för att man ska känna så starka sympatier för honom genom livets alla små och stora vedermödor. Vid sin sida har han hustrun, Pia Johanssons Golde, som sätter honom på plats när det behövs. Och de fem döttrarna som en efter en kräver att få gifta sig med i tur och ordning en fattig skräddare, en revolutionär student och en rysk soldat. Den sistnämnde är inte ens jude och där går gränsen.

Utan traditioner skulle livet vara lika vingligt som en spelman på taket, menar Tevye. När han och resten av de judiska invånarna i den fiktiva byn Anatevka utsätts för pogromer och till sist fördrivs på tsarens order är religionen allt han har kvar. Då finns inte längre något ”å ena sidan” eller ”å andra sidan”. Joakim Hallins arrangemang för sceniskt medverkande klezmerband understryker både tidsandan och tidlösheten i Jerry Bocks talande musik. Hanna Helgegrens violin låter både bräcklig och stark, medan sluttonerna tycks signalera början på en ny ödesymfoni. Eländet slutar ju inte här.

Lars Östberghs scenografi låter tidigt orosmolnen torna upp sig i fonden. Efter paus har det enda vindpinade trädet tappat alla löv; med vintern kommer ett på alla sätt kyligare klimat. Roger Lybecks koreografi skapar liv och rörelse i ensemblescenerna, medan Danielssons regi fryser viktiga ögonblick med hjälp av Mikael Kratts magiska ljussättning.

Det går förvisso att krama ut mer ur enskilda rolltolkningar, såväl äktenskapsmäklerskan Yente (Lena-Pia Bernhardsson) som friarna (Jonas Schlyter, Lucas Krüger och Nils Wetterholm). Men det är radanmärkningar i en uppsättning som lyhört fångar människans försök att hantera både inre och yttre förändringar, tradition och förnyelse. Aktualiteten behöver inte understrykas mer än så, den finns liksom där ändå.

Läs fler scenrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om den lagom flamsiga operetten ”En nunna för mycket”.