Opera: Föreställningen på Kungliga Operans Rotundan

Nog skulle operagenren behöva en motsvarighet till filmvärldens Bechdeltest för få fram en modernare framställning av kvinnor. Och nog torde Sven-David Sandströms nya kammaropera ”Föreställningen” med libretto av Katarina Frostenson få godkänt. Här finns inte bara två utan hela tre namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Om man bortser från förövarna.

Gruppen Tre Donne – Miriam Treichl, Katija Dragojevic och Jeanette Köhn – är initiativtagare och skönsjungande solister. De spelar de tre av allt att döma övergreppstraumatiserade kvinnorna Henrika, Ann och Zora som befinner sig på mentalsjukhuset La Salpêtrière i Paris. På anmodan av den världsberömde läkaren Jean Martin Charcot förväntas de visa upp sitt tillstånd inför en samlad expertis och celebriteter. Vi möter dem i väntrummet, där de både stöttar och retar varandra om vartannat. Ett psykoanalytiskt skådespel och sekelskiftesporträtt från en tid då kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och sårade divor spärrades in med diagnosen hysteri.

Operan är en bearbetning av Frostensons 90-talspjäs ”Sal P”. Här finns egentligen ingen handling; ”Föreställningen” är liksom Sandströms och Frostensons tidigare samarbete ”Staden” en icke-berättande opera, en sorts ”ballad om det inre livet”, som Béla Balázs kallade sin text till Béla Bartóks symboldrama ”Riddar Blåskäggs borg”. Det anspelas förresten på Judith Blåskägg. Dessutom finns det blinkningar till Richard Strauss mysteriespel ”Die Frau ohne Schatten” och i någon mån en uppgörelse med andra sunkiga kvinnoporträtt: Verdis ”La donna è mobile” (”Lätt som ett fjun”) och mytologins våldtagna Philomela.

Scenografin är sparsmakad: en hög med tyger och en 1800-talsmässig sjukhusmiljö, där skuggor och ljus skapar samma slags ambivalens som orden. Dragojevics Ann bär sin svärta som ett svart blödande sår på ryggen i en föreställning där både kostymdesign och en väl sammanhållen kammarmusikensemble får täcka upp när språket inte räcker till.

Växlingar mellan grymhet och skönhet har ju blivit lite av Sandströms signum, men här har kontrasterna tonsatts med ovanligt finstämda schatteringar. Ibland sorgset lamenterande med en kommenterade klarinett och Love Derwingers glaskart droppande pianodiskanter. Däremellan plötsligt utagerande eller uppsluppet och melodiskt lättnynnat med folkviseanspelningar.

Köhns Zora försöker med vackert fladdrande koloratursopranstämma formulera ett brev hem till mor och far – och Fadern med stort F, självaste gud. Men dylika detaljer kan man bara lägga märke till med librettot framför sig. Frostensons poetiskt abstrakta och referenstyngda text blir därför både verkets svaghet och styrka. Det dunkelt sagda framstår som det dunkelt tänkta och dunkelt gestaltade i Ellen Lamms regi. Men så handlar det ju också om svårigheten att sätta ord på utsatthet och övergrepp, ett inre trauma. Starkast är scenen där Treichl får ge kropp och röst åt Henrikas återupplevda våldtäkt. ”Föreställningen” är inget lätt eller särskilt tilldragande verk, men en nödvändig opera.

”Föreställningen” är ett beställningsverk av Sveriges Radio och uruppfördes som inledning på Östersjöfestivalen i samarbete med Kungliga Operan. Spelas även den 3 september.