Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 12:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/operarecension-der-ferne-klang-pa-operan-ar-en-definitiv-fulltraff/

Scenrecensioner

Operarecension: ”Der ferne klang” på Operan är en definitiv fullträff

Agneta Eichenholz som Grete med Kungliga Operans kör och statister i operan ”Der ferne Klang” av Franz Schreker. Foto: Monika Rittershaus

”Der ferne Klang” undersöker och ifrågasätter sin samtids genikult och kvinnosyn. Operans uppsättning av Franz Schrekers verk bjuder på fenomenala rollprestationer och ren musikalisk berusning, skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.

Franz Schreker skrev flera operor som behandlade konstnärligt skapande, inte minst ”Der ferne Klang” som hade premiär 1912 och som blev hans stora genombrott. Den handlar om en tonsättare, Fritz, som lämnar sin flickvän Grete för att jaga ”klangen i fjärran” som han hör inom sig och som han vill fånga i noter för att bli en stor konstnär. 

Därefter går allt utför för den hjärtkrossade Grete, och det är hon som står i fokus genom operans tre akter, som sträcker sig över en tidsperiod av 15 år. Det är lite som att se Ibsens ”Peer Gynt” men ur Solveigs perspektiv istället för den självupptagne huvudpersonen.

Gretes suput till pappa satsar sin dotter när han har spelat bort alla sina pengar. När han förlorar ska Grete giftas bort mot sin vilja, men hon flyr hemifrån och tänker kasta sig i sjön för att dränka sig. Men naturens skönhet drabbar henne och lugnar henne – hon hör klangen i fjärran – och hon känner att hon vill leva. Efter att ha sovit vid strandkanten träffar hon en gammal kvinna som säger att hon vill hjälpa henne, men det visar sig att det hon vill är att sälja Gretes kropp. 

Det som därefter sker är en sorts version av Verdis ”La traviata”. Grete blir en kurtisan i Venedig som dyrkas av vidriga rika män. När den olycklige Fritz kommer dit blir han först överlycklig och vill gifta sig med henne, men när han inser att hon är prostituerad blir han dömande och hård – hon passar helt plötsligt inte på den piedestal där han placerat henne i sitt huvud. 

Återigen lämnar han henne och krossar hennes hjärta, och därefter sjunker hon ännu djupare. Men när de några år senare återses en sista gång, i operans sista akt, blir det (spoilervarning) mannen och inte kvinnan som får betala med sitt liv.

”Der ferne Klang” undersöker och ifrågasätter sin samtids genikult och kvinnosyn. Det är en både antiromantisk och romantisk opera – Fritz beter sig idiotiskt, men den magiska klangen som han söker finns på riktigt, i naturen, skönheten och kärleken. Och Grete är en sammansatt person, både sårbar och stark, och även om hon objektifieras av männen (och kvinnorna) är hon ett subjekt i själva operan, en människa med agens. 

Agneta Eichenholz är helt fenomenal i denna komplexa roll, hon sjunger så otroligt starkt, nyanserat och vackert, och hennes skådespeleri är på samma höga nivå. Daniel Johansson som Fritz är också mycket bra, och även Miriam Treichl (som bar hela ”Carmen” på sina axlar i våras) förtjänar en eloge för trippelrollen Gretes mamma, den gamla kopplerskan och spanjorskan på bordellen.

Schrekers musik då? Helt underbar. Den är en antites eller ett alternativ till den aggressivt atonala och machomodernistiska musik som utvecklades av Schönberg under samma tid, den som tyvärr har vunnit kampen om historieskrivningen. 

”Der ferne Klang” är modern till sin form (musiker på scen som konkurrerar med orkesterdiket om uppmärksamheten i den andra akten, en opera i operan i tredje akten) men har ett traditionellt och begripligt tonspråk. Musiken tjänar hela tiden dramat, men i de instrumentala mellanspelen i den första och sista akten visar Schreker att han inte underskattar kraften i ren musikalisk berusning. 

Scenografin är halvlyckad i den första akten men utmärkt i den andra och suverän i den tredje. Kostymen är mycket smakfull, det lyxiga ser dekadent ut, den enkla sorgset. 

Allt som Christof Loy har satt upp på Kungliga Operan har inte varit en fullträff, men den fascinerande ”Der ferne Klang” är det definitivt, i klass med hans ”Parsifal” och ”Rosenkavaljeren”. Så fort föreställningen var över ville jag se om den.

Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.