Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/operarecension-i-snedronningen-ar-det-kallt-pa-scenen-i-mer-an-ett-avseende/

Scenrecensioner

Operarecension: I ”Snedronningen” är det kallt på scenen i mer än ett avseende

Ljusdesignen är enastående. Scenbilderna sagolikt sofistikerade. Estetiken oklanderlig. Men efterhand blir det dramatiska underskottet påtagligt. Foto: Per Morten Abrahamsen

Trots sin ambition att följa sagans yttre handlingsförlopp, placerar sig operaversionen av HC Andersens ”Snödronningen” på avsevärt avstånd från danske nationalförfattarens sentimentala värme.

Alla i den fullsatta operan reser sig. Drottning Margrethe har anlänt till sin loge. Det är tredje gången jag ser den danska dronningen på en operaföreställning i Köpenhamn. Till skillnad från många av sina kungliga kollegor har hon ett genuint intresse för scenkonst. Den här gången hade hon å andra sidan varit tvungen att närvara även om hon avskytt musikdramatik.

Urpremiär på en opera skriven av en av Danmarks mest hyllade kompositörer, Hans Abrahamsen, och baserad på en av HC Andersens mest kända sagor, ”Snödrottningen”.  Det är upplagt för korandet av en nationalopera.

Men den bild av Danmark som ”Snedronningen” i så fall får förmedla befinner sig ljusår från föreställningarna om landet av hygge och halmtak. Trots sin ambition att följa sagans yttre handlingsförlopp, placerar sig operan också på avsevärt avstånd från Andersens sentimentala värme. Det är, i mer än ett avseende, kallt på scenen.

Ljusdesignen är enastående. Scenbilderna sagolikt sofistikerade. Estetiken oklanderlig. Men efterhand blir det dramatiska underskottet påtagligt. Foto: Per Morten Abrahamsen

Med sin saga om hur flickan Gerda räddar sin lekkamrat Kay från nedfrysningen hos Snödrottningen och befriar honom från skärvorna han fått i öga och hjärta pläderade HC Andersen för barnets hjärtefromhet i en värld genomträngd av rationalismens kalla ljus.

”Snedronningen” på Det Kongelige visar framför allt att med ett schyst ljusrör kan man slå publiken med häpnad. Ljusdesignen är enastående. Scenbilderna sagolikt sofistikerade. Estetiken oklanderlig. Men vad gör egentligen dessa finurligt kostymerade blommor och dessa kraxande kråkor i Metropolis? Estetiskt gestaltad kritik av den avförtrollade samtiden? Kanske det. Men problemet med den här föreställningen är att den inte förmår väcka ens intresse för sådana frågor.

Operahuset på den svenska sidan av sundet, Malmö opera, hade för tre år sedan urpremiär på en egen nyskriven opera byggd på ”Snödrottningen”. Den tänkta publiken inkluderade barn. ”Snedronningen” i Köpenhamn är däremot uttryckligen gjord för en vuxenpublik. Det borde öppna möjligheter just för mer vuxna komplicerande spänningsmoment. Men efterhand blir det dramatiska underskottet påtagligt.

Abrahamsens musik då? Jo då, vid några tillfällen känner man wagnerrysningar längs ryggraden. Och sångarna gör ett finfint jobb. Sopranen Sofie Elkjaer Jensen är mer än övertygande i den tunga rollen som Gerda. Men varför måste hon och Abrahamsen släpa med sig HC Andersen på scenen?

I december får sagan en ny chans i Köpenhamn. Då är det premiär för en balettversion av ”Snödrottningen” i Tivolis Koncertsal. För den föreställningens scenografi och kostymer svarar drottning Margrethe.

Läs fler operarecensioner här