Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Operarecension Silverfågeln – en opera om Jussi Björling

Foto: P-J Jansson
Opera

Silverfågeln. En opera om Jussi Björling
Musik: Mats Larsson Gothe
Libretto: Greta Sundberg
Regi: Mårten Forslund
Scenografi och kostym: Karin Sundvall
Dirigent: Fredrik Burstedt
Medverkande: Tobias Westman, Göran Eliasson, Anna Larsson, Elisabeth Meyer, Annika Sandberg, Lars Arvidson, O/Modernt kammarorkester och Marmen Quartet
Scen: Vattnäs konsertlada

Att sätta upp en opera om en kulturpersonlighet som Jussi Björling, underbarnet som växte upp till nationalklenod, är kanske att ta sig vatten över huvudet. Men världsalten Pers Anna Larsson har renommé nog att bära Vattnäs konsertlada på sina vingar som både konstnärlig ledare och sångerska. I sommarens nyskrivna opera Silverfågeln har hon rollen som Besökaren, berättaren som utgör den förlösande kraften i historien om sångfågeln från Stora Tuna.

Greta Sundbergs libretto bygger på Yrsa Stenius amatörpsykologiska och personliga Jussi-bok Tills vingen brister. Sceniskt gestaltat blir det en framgångssaga som heller inte väjer för fasadputsandet och helvetet bakom kulisserna; den förtvivlan som följer i spritens spår. I grunden handlar ju storyn lika mycket om människan och alkoholisten Jussi som om sångaren. Om man nu kan skilja sådant åt. I periferin finns den tidiga förlusten av en mor. Men också en krävande far som kuskade land och rike runt med sina skönsjungande söner likt ett dåtida Jackson 5. Allt det här finns med i operan som resuméer trots att berättelsen hela tiden utgår från sovrummet i Jussis sommarhus på Siarö. Sångaren har bara några timmar kvar att leva och karriären passerar liksom i revy: från barndomens turnéer och fadern som idogt masserade sina söners struphuvuden, till Metropolitan och mental ohälsa. Och naturligtvis förälskelse, först i Annika Sandbergs något bleka Linnea och sedan i Elisabeth Meyers ampert gestaltade Anna-Lisa, kvinnan som blev Jussis fru och extramamma, morsan, livet ut.

Med förra höstens expressionistiskt färgade operasuccé Blanche och Marie i minnet har Mats Larsson Gothes tänjbara tonspråk goda förutsättningar att hindra det här idolporträttet från att bli alltför sentimentalt. I Silverfågeln låter han ett neoklassicistiskt idiom reagera med blinkningar till Jussi-repertoaren. Här finns både skönhet och svärta, men också en oväntad uppsluppenhet som aningen rapsodiskt bidrar till den inre dramatikens spänningar.

Många gånger är det känsligt, rörande och kammarmusikaliskt välklingande. Men lika ofta gränsar Mårten Forslunds regi till det banala. Enkelheten och kontrasterna är både styrkan och svagheten. Jag njuter av hur Karin Sundvalls scenografi låter konsertladans ohyvlade träpaneler skava mot en guldram som i andra akten fylls av ett stormigt hav. Men jag stör mig lika mycket på försöken att plocka fram komiken i känsliga familjesituationer. När mycket ska berättas på relativt kort tid hinner karaktärerna sällan fördjupas. Särskilt de äldre herrarna, fadern David Björling (Stefan Dahlberg) och operachefen John Forsell (Lars Arvidson), blir närmast karikatyrer.

Vad som lyfter det här omtumlande operaporträttet är samtidigt att tre sångare får dela bördan att försöka leva upp till tidernas tenor: Från den sköra barnrösten (August Eliasson), som väcker föreställningen med sin spröda sång, till Göran Eliassons åldrade Jussi. Däremellan kan man fröjdas åt den nybakade tenoren Tobias Westmans både klangliga och sceniska naturlighet i skepnad av den unge Jussi.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.