Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/operarecension-stordad-skapar-verkliga-stank-av-italien-pa-goteborgoperan/

Scenrecensioner

Operarecension: Stordåd skapar verkliga stänk av Italien på Göteborgoperan

”Cavalleria rusticana”. I mitten: Rosalind Plowright som Mamma Lucia. Foto: Lennart Sjöberg

Mascagnis och Leoncavallos naturalistiska pionjärverk från 1890-talet kommer till liv på Göteborgsoperan. Martin Nyström imponeras av opera med sanningsanspråk och ödesmättad atmosfär.

Martin Nyström
Rätta artikel

När Lev Tolstoj redan på slutet av 1860-talet förlöjligade operakonsten i ”Krig och fred” genom att ställa operascenens konstfulla passioner mot de verkliga som pågår i salongen var det en signal om en kommande och mycket framgångsrik realistisk och naturalistisk våg inom litteraturen och teatern. Ett nytt stilmässigt ideal som till slut nådde även operan flera decennier senare med de veristiska pionjärverken – Mascagnis ”Cavalleria rusticana” (1890) och Leoncavallos ”Pagliacci” (1892) som genast blev internationella jättesuccéer.

Verismen (av italienskans ord för sanning) var dock ingen självklarhet för operan vars väsen ju grundar sig på en genuint orealistisk förhöjning av uttrycksmedlen. Vad verism inom operan egentligen står för är fortfarande inte helt lätt att ringa in om man inte nöjer sig med att den ville åt något omaskerat och äkta.

Ett lustigt exempel på hur vagt begreppet fortfarande är återfinns i Göteborgsoperans aktuella programskrift där regissören Damiano Michieletto och dirigenten Pier Giorgio Morandi, båda djupt förankrade inom den italienska operatraditionen, är helt oense om huruvida det veristiska bor i själva berättelsen eller i musiken.

Själv förstår jag verismen utifrån hur den vill avtäcka det illusoriska på både dramats och musikens nivå. Hur den vill få det upphöjda att krackelera genom de ögonblick då en mask rivs av eller en vokal melodilinje utmynnar i ett läte, bortom musiken. Ett nästan djuriskt skri, vars hjärtskärande effekt ännu kan få oss att bryta samman. Som i ”Gudfadern 3” där filmens tragiska klimax ackompanjeras av just Mascagnis musik.

”Pagliacci”. Tomas Lind som Canio. Foto: Lennart Sjöberg

Det helitalienska team som nu presenterar Mascagnis och Leoncavallos båda enaktare på Göteborgsoperan gör det i en naturalistisk scenmiljö där kyrkklockor, nybakat bröd, skolbarn med änglavingar och vuxna män som ropar efter mamma framkallar atmosfären i en syditaliensk bondby som skall komma att detonera av passion, svartsjuka och ond bråd död. En rofylld men också ödesmättad atmosfär som förbereder en på att det som först bara lätt vibrerar skall slå över i de mest våldsamma skakningar.

Men de två sångarlagen gör också sitt yttersta för att åstadkomma dessa känslor. I ”Cavalleria rusticana” en gripande Annalena Persson som Santuzza, en härligt utmanande Joachim Bäckström, en finstilt rasande Åke Zetterström som Alfio och veteranen Rosalind Plowright som förkroppsligar det moderliga avgrundskriet. Den gränslösa sorgen.

När det efter paus är dags för ”Pagliacci” är manegen så att säga krattad för Tomas Linds suveräna gestaltning av Canios deliriska svartsjuka. Och för en urstark Mats Persson i rollen som den avskyvärt ryggradslöse Tonio. Men kanske ändå allra mest för den på kort varsel inhoppande Carolina Sandgren att göra sin starkaste huvudroll någonsin som den förtvivlat älskande men också fruktansvärt utsatta Nedda. Ett verkligt stordåd!

Att orkestern sedan gav den alltid lika magnifike maestro Morandi en touche var ytterst välmotiverat. Det riktigt stänkte av Italien denna premiärkväll.

Läs fler texter av Martin Nyström, till exempel om ”Rucklarens väg” på Göteborgs konserthus.