Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/operarecension-tranande-blickar-och-tonfall-i-rousseaus-lyriska-scener/

Scenrecensioner

Operarecension: Trånande blickar och tonfall i ”Rousseaus lyriska scener”

Bild 1 av 5 ”Rousseaus lyriska scener” är en del av projektet Performing Premodernity, som kombinerar konstnärlig och akademisk forskning kring tidig opera.
Foto: Eva Frykevall
Bild 2 av 5
Foto: Eva Frykevall
Bild 3 av 5
Foto: Eva Frykevall
Bild 4 av 5
Foto: Eva Frykevall
Bild 5 av 5
Foto: Eva Frykevall

Jean-Jacques Rousseau var inte enbart upplysningsfilosof, utan även kompositör och dramatiker. DN:s recensent Johanna Paulsson ser en uppsättning där den humoristiska koreografin skapar ledigt liv och rörelse.

Nog är det frestande att se Jean-Jacques Rousseaus ”Pygmalion” som ett uttryck för hans antifeministiska kvinnosyn: mannen som skulpterar fram sin idealkvinna i sten. Samtidigt var denna scène lyrique eller monodram ”ett på sin tid avantgardistiskt verk”, som uppsättningens musikaliska ledare Mark Tatlow påpekar från scen. Rousseau har framför allt gått till historien som upplysningsfilosof, men var också verksam som kompositör och dramatiker. I egenskap av det senare knuffade han rent av på den franska operareformen. 

Med sin version av Pygmalionmotivet ville Rousseau skapa en ny dramatisk genre, där talad dialog varvas med illustrerande musik, mestadels skriven av Horace Coignet. På Confidencen denna kväll sitter i första hand deltagare i en internationell Rousseaukonferens. Performing Premodernity är ett flerårigt projekt som kombinerar konstnärlig och akademisk forskning kring tidig opera. Under rubriken ”Rousseaus lyriska scener” har man nu sammanfört ”Pygmalion” (1762/1770) med ”Le devin du village” (”Byspåmannen”) – enaktsoperan från 1752 som blev en stor succé med både text och musik av Rousseau. Så pass att den småningom nådde Sverige och lär ha inspirerat Bellman.

Styckena spelas på originalspråket franska utan textremsa, men i detta utforskande av materialet förmedlas innehållet lika mycket genom trånande blickar och tonfall, Anna Kjellsdotters läckra kostymer samt pantomim och dans. Barytonsångaren João Luís Paixão axlar rollen som den deklamerande skulptören Pygmalion och musiker ur Drottningholms Barockensemble kontrar med sirliga melodier över kluckande komp på violone, barockens föregångare till dagens kontrabas. Vid något tillfälle med riff som illustrerar skulptörens hammarslag. Sopranen Laila Cathleen Neuman gör en imponerande insats som skulpturen Galathée – blickstill som sten, plirig som uppvaknande kvinna. 

I ”Le devin du village” får Neuman även visa upp sig vokalt i sångrollen som Colette, flankerad av tenoren Thomas Volle med flyt på höjden i haute-contre-rollen som Colin. Med populära melodier och pastoral idyll lyckades Rousseau kombinera den italienska komiska operan (opera buffa) med den franska stilen på ett mer vardagligt vis som fick inflytande på opéra-comique som genre. Här är det lantlig enkelhet och frejdig frasighet som kantar en simpel story. 

Ett herdepar med kärleksbekymmer vänder sig till den lokala byspåmannen (João Luís Paixão) för att få råd och lär sig en moralisk läxa. För att komma närmare originalprocessen har man skippat regissören. Framförandet fyller i stället i Rousseaus egna mer och mindre detaljerade scenanvisningar samt instruktioner för ”tyst spel”. Ensemblenumren tycks pågå i evigheter och är på så sätt verkets svaghet. Men Karin Modighs humoristiska koreografi skapar ledigt liv och rörelse i rokokoteaterns djupa tittskåpsscen.

Läs fler recensioner av Johanna Paulsson, till exempel om Daniel Börtz verk ”Sinfonia 13”.