Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Otello” på Universitetsaulan, Uppsala universitet

Det är en gripande tolking av Verdioperan ”Otello” som nu framförs i Uppsala universitetsaula. Sista aktens bön om nåd är så levande framförd att till och med en tvivlare som Leif Zern känner sig troende.
Scenrecension

Text/manus: Verdi

Plats: Universitetsaulan, Uppsala universitet

Övrigt: Kostym: Ann-Mari Anttila. Sångare: Michael Weinius, Emma Vetter, Fredrik Zetterström m fl.

Regi: Wilhelm Carlsson

Medverkande: Kungliga Akademiska kapellet, Uppsala universitets operakör. Dirigent: Stefan Karpe

Verk: ”Otello”

Just när Uppsala äntligen fått sitt Musikens hus och man trodde att universitetets aula kunde begravas i tystnad återuppstår den som en ypperlig spelplats för opera. Det är Wilhelm Carlsson som visar hur det går till i en iscensättning av Verdis ”Otello” där orkestern är placerad på scenen och spelet äger rum på golvet framför publiken.

Effekten påminner om den sensation som Peter Brooks ”Carmen” gjorde på Bouffes du Nord i Paris 1983 – betydligt närmare ett kammarspel än den kraftmätning mellan orkester och sångare som vi förknippar med Verdis dynamiska kontraster mellan viskningar och domedagsbasuner.

Inga jämförelser i övrigt. Wilhelm Carlsson har visserligen tre förstklassiga huvudrolls-innehavare i Michael Weinius, Fredrik Zetterström och Emma Vetter, men av de övriga resurserna befinner sig orkesterns stråkar ibland på glid, medan kören består av flera mind­re körer och en och annan professor i filosofi syns i smårollerna.

Det är något annat som vinner i den här gripande tolkningen. Jag tror att nyckeln till Verdis ”Otello” ligger i hans ”Rekviem”, den stora dödsmässan som skrevs 1874, efter ”Aida” och före slutverket ”Falstaff”. Alla trodde att Verdi aldrig skulle återkomma till operakomponerandet (han trodde det inte själv).

”Otello” blev hans andra ”Rek­viem”, ett verk som suger sista droppen ur Shakespeares text på samma gång som den utbrister i en förtvivlad mässa över människans vandring från födelsen till döden. ”Jag tror på en grym Gud som skapat mig till sin avbild”, sjunger Jago i början av operan, och det som driver honom är inte så mycket avunden som den rebelliska viljan att sätta sig upp mot skapelsen, den hycklande tron på godhet och livets mening.

Wilhelm Carlssons uppsättning är så fri från yttre attribut – en ovanlighet i dagens operaregi – att den på ett märkligt sätt lyckas samla all kraft kring detta kosmiska drama. Den saknar inte realistiska drag.

Kören gör entré från salongen och fyller spelplatsen med vanligt folk, några i svarta oljerockar, andra i lantligt enkla kläder från en tid som kunde vara vilken som helst under nittonhundratalet. Barn och vuxna, ynglingar och åldringar.

Till det intressanta med Fredrik Zetterströms Jago och Michael Weinius Otello hör att deras röster ligger så nära varandra. De befinner sig i samma vokala rum, som om den segerrike generalen och den upproriske rebellen slogs mot samma demoner.

Det kommer sanningen om Verdis opera mycket nära. Desdemonas ”Ave Maria” i sista akten är en bön om nåd som innefattar både den som syndar och den som är fri från synd, både de mäktiga och de maktlösa, de lyckliga och de olyckliga.

Som Emma Vetter sjunger den, paradoxalt levande när hon vet att hon ska dö, är jag beredd att tro att det vore möjligt.

Det innebär i mitt fall, tvivlarens, ett högt betyg åt föreställningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.