Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Puccinis ”Häxorna” på Årsta teater, Stockholm

Gipsvita vilier i Puccinis operabalett ”Häxorna”.
Gipsvita vilier i Puccinis operabalett ”Häxorna”. Foto: José Figueroa

Spöklika gipsvita sagoväsen i feministisk powerdans

Opera

”Häxorna”

Operabalett av Giacomo Puccini

Libretto: Ferdinando Fontana, översättning Birgitta Prejborn.
Regi: Aurelia Le Huche.
Scenografi: Erika Sjödin.
Med: Heddie Färdig, Daniel Ralphsson, Karolina Blixt.
Kapellmästare och arr: Anna Christensson.
Scen: Årsta Teater, Stockholm.

Förra året spelades okänd Wagner i Årsta; hans italienskinfluerade ungdomsopera ”Kärleksförbudet”. Nu återkommer operakompaniet Kamraterna med Puccinis sällan spelade ungdomsverk ”Le Villi”.

Vilier – ett slags sagoväsen i äldre centraleuropeisk folklore – har gjort comeback i Harry Potters trollkrets. Dessförinnan levde de bara på balettscenen i vit tyll med ”Giselle”; spöklika jungfrur som dansar sina svekfulla män till döds. Verklighetens vilier kunde man på Puccinis tid finna hos psykdoktorn Charcots där hypnotiserade hysterikor dansade sig sanslösa inför publik.

Det låg således nära till hands att förlägga ”Le Villi”, här ”Häxorna”, till mentalsjukhus – i linje med Mats Eks på sin tid epokgörande ”Giselle”. Men i stället för nervklena Karin Johannissonkvinnor möts vi av ett gäng Cajsa von Zeipeltjejer: iskallt gipsvita och vigt skrevande på sina platådojor.

Aurelia Le Hauche har skapat lika mycket koreografi som regi och ställer tuffa krav på solisterna och den åttahövdade kören. Till en början uppklädda i hatt och kappa rör de sig i en rituell folklore som upplöses till feministisk powerdans. Men också stillnar i spöklika kolonner som skogens förtrollade träd.

Mest anslående är finalens dödsdans runt dramats otrogne fästman, en virtuos uppvisning av Daniel Ralphsson som levande sprattelgubbe.

Mindre övertygande är denne färgstarke karaktärstenor i Puccinis flödande sånglinjer; här saknas den nödvändiga lyriska värmen. Den finns hos unga fina sopranen Heddie Färdig. En idealisk casting är också karismatiska Karolina Blixt i rollen som mezzomamma i stället för originalets barytonpappa, vilket fördjupar det obönhörliga kvinnoödet i dramat.

Om det nu finns så mycket djup att loda i den 25-årige Puccinis version. Men den melodiska profilen är redan utmejslad, sinnet för den klangliga stämningsscenografin likaså. Särskilt demoniska är kanske inte hans viliedanser. Ändå har pianisten Anna Christensson och hennes sex medmusiker förtrollat oss att glömma avsaknaden av en orkester. Synnerligen snitsigt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.