“Här kommer alla känslorna på en och samma gång” blir en underbart tramsig reaktion mot jagcentrerad storytelling och pretentiös självrannsakan, skriver Jacob Lundström.
Teater
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” av David Wiberg
Regi: David Wiberg och Oskar Thunberg.
Medverkande: Sanna Sundqvist, Eric Stern och David Wiberg.
Scenografi och kostym: Erika Magnusson.
Mask: Mimmi Lindell.
Ljusdesign: Markus Granqvist.
Scen: Lejonkulan på Dramaten, Stockholm.
Speltid: cirka 1 timme och 30 minuter.
Om du skulle tänka på ditt liv som en tråd, vilken färg skulle den ha? Röd, föreslår mannen i början av “Här kommer alla känslorna på en och samma gång” när han utfrågas av två uppfordrande terapeuter. Eller vad de nu ska föreställa – David Wibergs föreställning i den intima salongen Lejonkulan på Dramaten klipper banden till traditionell teater och påminner snarare om ett slags scenisk skratterapi. Framför oss står inga utmejslade rollfigurer med väldefinierade karaktärsegenskaper, eller ens dramaturgiska funktioner, utan en trio som släpper gäcken lös.
Mannen i början, som spelas av Wiberg själv, får förklarat för sig hur olika sorters berättelser rangordnas i samtiden: det självupplevda trumfar alltid fiktionen men inget slår kända människors berättelser, oavsett om de är uppdiktade eller inte. Han uppmanas att fundera på vem han är som varumärke.
“Här kommer alla känslorna på en och samma gång” blir mot den bakgrunden en underbart tramsig reaktion mot jagcentrerad storytelling och pretentiös självrannsakan. De inre röster som här kommer till tals följer inget livsstilsmanus utan exploderar i associationer som drar åt alla håll. Föreställningen återkommer till vikten av att hitta sitt eget narrativ, bara för att resolut fullfölja varenda stickspår.
Med sig på irrfärden har Wiberg Dramatens skådespelare Eric Stern och Sanna Sundqvist, som redan bevisat sina komiska förmågor i “Liv Strömqvist tänker på dig”. Här briljerar de bland annat som sjukhusclowner som kommer på oannonserat hembesök och som kritiker i ett kaotiskt panelsamtal om performancekonst.
“Här kommer alla känslorna på en och samma gång” kommer till sin rätt i det mindre formatet – skådespelarna utvinner humor ur subtila pauseringar och skiftningar i tonlägen. Inte för att de håller sig för goda för höga hattar eller snubbelhumor, men då presenteras rekvisitan först som komiska attribut, vilket ger föreställningen en självmedveten inramning. Det är också en av skratterapins premisser, att alla vet varför vi är på plats. Vi vill, eventuellt desperat, bli underhållna.
“Här kommer alla känslorna på en och samma gång” lyckas med uppgiften genom att släppa den röda tråden och presentera publiken med ett helt nystan av inspirerade infall.