Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Recension: In [Brackets]

Foto: Thomas Zamolo

”In [Brackets]” är fanatiskt renodlat och stiliserat men går över gränsen till det uthärdliga, skriver Örjan Abrahamsson.

In [Brackets]

Dans och koreografi: Anna Pehrsson.

Ljus: Thomas Zamolo.

Konstnärlig rådgivare: Siegmar Zacharias.

Scen: Weld, Stockholm.

Speltid: 50 min.

Ett elakt men snyggt, genuint sjukligt grönaktigt ljus får Welds kubiska betongbunkerscen att likna ett dystopiskt övergivet skyddsrum, sånär som på en enda överlevare, dansaren och koreografen Anna Pehrsson som redan står och guppar omkring medan publiken tar plats. Från taket hänger ett rep som övergår i en kaotisk härva av linor och snören och som när det fortsätter att virrvarra sig runt scenen, och dansaren, mest liknar härva av hopplöst tilltrasslade fisknät. I vars slutände, upptäcker man så småningom, Anna Pehrsson fastnat och som hon under det timslånga solot ”In [Brackets]” sedan tycks vilja försöka lösgöra sig från.

Den lika konceptuella som dansant konkreta ”In [Brackets]” är ett tredje solo där Anna Pehrssons utforskar ett mycket specifikt och säreget rörelsespråk och dess förmåga att genom obeveklig konsekvens, trancelik inlevelse och repetitiva variationer, fri- och levandegöra ett om inte nytt så distinkt annorlunda förhållande till den dansande kroppen. Inledningsvis påminner hon om ett knappt flytande föremål – en kork eller kanske en människa nära drunkningsdöden – som lealöst kastas än hit, än dit, när stormvågor möts, skär genom och motverkar varandra från olika håll. Gradvis inser jag att vågorna snarare forsar, skummar och dånar inuti hennes egen kropp. Då och då tycks hon få viss kontroll över sin vilt skvalpande lekamen och lyckas nästan trassla sig ur fisknätet, bara för att strax åter översköljas – inifrån – och dras med av det öppna havets lika oförsonligt övermäktiga som för människan likgiltiga naturkraft.

Liksom lejonparten konceptuella koreografier är ”In [Brackets]” extremt medvetet, närmast fanatiskt renodlat och stiliserat, länge på men efter en halvtimme över gränsen till det uthärdliga. Och det blir långt och långtråkigt, åtminstone för den som inte befinner sig i dansens professionella, introspektiva epicentrum. Samtidigt är detta slags undersökande experiment en visionär livsnödvändighet inom alla konstarter. För dansens vidkommande är problemet, åtminstone om konstarten inte endast ska bli intern angelägenhet, att det konceptuella gått från att vara en essentiell nisch till att sedan tiotalet år närmast utgöra huvudfåran bland yngre och nyutbildade koreografer.

Anna Pehrsson avviker dock väsentligen från flertalet konceptkonstnärer genom att hon inte bara kan utan verkligen behärskar sitt kroppsliga hantverk. Hon är en alldeles utsökt dansare med mångårig, gedigen erfarenhet (för närvarande i Cullbergbaletten). Vilket gör att jag bland annat, longörerna till trots, ändå fascineras av solot. Och av scenografins fisknätstrassel – är det en boja, ett koppel, en livlina, en navelsträng? – som ger verket en existentiell innebörd och tyngd, som kan föra tankarna till Becketts ödsliga universum eller rentav Kafkas ”Inför lagen”.

Anna Pehrsson cirklar förgäves guppande runt detta rep som kunde bli hennes räddning om hon bara lyckades frigöra sig från havets obarmhärtiga horisont och istället klättra vertikalt upp längs repet. Och försvinna, rentav kanske uppgå i världsanden, som i det indiska reptricket.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.