Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Roande men ofarlig "Cabaret"

Colin Nutleys uppsättning av "Cabaret" är en giftlös, paljetterad show. Helena Bergström gör sin vanliga vampflicka men i periferin bjuds det på lysande underhållning med suveräna dans- och sångnummer.
Scenrecension

Text/manus: Joe Masteroff

Plats: Stockholms stadsteater

Regi: Colin Nutley

Verk: "Cabaret"

Medverkande: Helena Bergström, Rikard Wolff, Johannes Bah Kuhnke, Siw Malmkvist, Sven Wollter, Lars Bethke, Lena B Eriksson m.fl.

"Det här är jättebra för det är ju en massa kändisar med", viskade en dam till väninnan i pauskön. Förmodligen vad jag ska minnas längst från Colin Nutleys paljetterade "Cabaret". Perfekt sammanfattning; det är ytan som gäller. Möjligheten att göra "Cabaret" till en fräsande giftig och tankeväckande kommentar till dagsläget känns väldigt avlägsen.

"Cabaret" är historien som genom kärleken mellan den panke författaren Clifford Bradshaw, här fräscht och nyfiket gestaltad av Johannes Bah Kuhnke, och nattklubbssångerskan Sally Bowles öden, visar nazismens mekanismer och hur människan sällan ser sanningen förrän det blivit för sent. "Cabaret" går åt helvete i nätstrumpor och grundhistorien är oförglömlig.
Men på Stadsteatern undrar jag om regissören alls ställt sig frågan om skälet att spela "Cabaret" 2008. Här rullar det mesta på i vanliga Nutley-fåror. Rollsättningen följer matrisen med hustrun i huvudrollen som Sally.
Helena Bergström är självfallet en utmärkt skådespelare men det bästa som skulle kunna hända henne är förmodligen att ryckas ur makens armar och i stället tvingas undersöka sina resurser i andra konstnärliga sammanhang. Här gör hon, med tillägg av märkligt vibrato på vokalerna, samma skrikskrattande vampflicka som många gånger förr.

Rikard Wolff spelar konferencier på dekadenta Kit Kat club och för den rollen är han förstås gjuten. Väsande hes, utsökt trött på det mesta. Det är bra men självklart intill axelryckning.
Det mest förvånande är Kjers­tin Elgs mask som desarmerar det Wolffska grinet och nästan får ögonen att rinna ut. Så har vi Sven Wollter som den tafatt timide Herr Schultz och Peter Gardiner, som här får göra vad han är absolut bäst på, att dansa.

Det intressanta med Nutleys uppsättning är inte dess centrum utan dess periferi. Lars Bethkes koreografi, till exempel. Bethke som dessutom spelar nazisten Ernst Ludwig riktigt, riktigt obehagligt, har dessutom gjort ett lysande koreografiarbete.
Här finns det mesta av det bästa: Bernhard Cauchard, Françoise Joyce, Lindy Larsson för att bara nämna några. Lena B Eriksson vars utstrålning som prostituerade Fraulein Kost tänder hela scenen, ingår också hon i den sevärda Kit Kat-baletten. Dansscenerna som ofta också inkluderar suveräna sångnummer är grymt underhållande och de element som faktiskt förmedlar att det här innerst inne är en livsfarlig historia.

Och så finns en aning vemod. För det sista står de märkvärdiga scenerna mellan Wollters Schultz och Siw Malmkvists vackert patinerade och säkert sjungande Fraulein Schneider. Liten åldrad vardagskärlek upphöjd till konst.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.