Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 03:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/satans-demokrati-sickla/

Scenrecensioner

”Satans demokrati”, Sickla

Stephen Rappaport och Angela Wand i full fart på ”Satans demokrati”.
Stephen Rappaport och Angela Wand i full fart på ”Satans demokrati”. Foto: © Klara G

En särling i svensk kulturliv. ”Satans demokrati” i Sickla utanför Stockholm är som ett lekland för kulturintresserade. Men gå och se den – den liknar ingenting annat just nu, skriver DN:s Johan Hilton.

Johan Hilton
Rätta artikel

Det finns en särskilt plats i teaterhelvetet för interaktiva föreställningar. I synnerhet sådana som låter skådespelarna bli fysiskt närgångna.

Mastodontprojektet Satans demokrati, som är en alkemisk mix av konst, performance, dans, lajv och teater och utspelar sig parallellt på tre våningsplan i en kontorsbyggnad i Sickla, är rena mardrömmen för människor med beröringsskräck. Här sätter sig skådespelarna i knät på publiken och sliter upp den på scen. Se det som en fet disclaimer.

Det gränslösa och flytande formkonceptet har föreställningens projektledare Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling lånat från den brittiska teatergruppens Punchdrunks legendariska projekt Sleep no more som sedan ett par år tillbaka spelas i ett ödehus på Manhattan.

Där som här förses publiken med masker och stränga förmaningar om att vara tysta, för att sedan gå mellan rummen som i ett medeltida simultanspel och, så att säga, skapa sin egen teaterföreställning. Kronologin är uppbruten, som i  en dröm, så även logik och karaktärsutveckling. Skådespelarna blir mest någonting som fladdrar förbi i bakgrunden och som man följer efter till nästa spelplats. Publiken får själv binda ihop de utslängda intrigtrådarna.

Vilket i ”Satans demokrati” snart visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Visserligen utger den sig för att vara en sorts dramatisering av Michail Bulgakovs klassiker ”Mästaren och Margarita”. Kopplingen är dock knappast självklar, visst smyger en Margarita förbi i korridoren ibland, men det gör även en hel del annat, för att uttrycka det försiktigt.

I stället framstår ”Satans demokrati” snarast som en nedstigning i ett dystopiskt och totalitärt samhälle som präglas av en lallande kapitalistisk krängarmentalitet. Eller, om man är mindre högtidligt lagd, som ett lekland för den vuxna kulturklassen.

Här famlar man sig fram i mörka utrymmen, deltar i gameshows, sonderar mentalsjukhus-miljöer, kryper och krälar genom hål i  väggarna, ibland till förnedringens gräns. Och tröttnar man på att betrakta rummen, vart och ett konstverk i sig, är det bara att gå och ta en drink i baren.

Det gör att känslan av en fördjupad konstupplevelse aldrig riktigt infinner sig, för övrigt också det i  likhet med ”Sleep no more”. I  stället trevar man runt i något som egentligen inte är så mycket mer än ett läckert format. Här finns avgjort sublima konstupplevelser, som Ida-Maria Holmqvists hängande träd, Tove Ekströms vasslabyrint och Lina Nyberg Danielles kvinnoansikte som tränger fram genom betongen.

Men den, med förlov sagt, tunna skildringen av demokratin som kapad av feel good-kultur och gapiga amerikaner utgör knappast föda för tanken. Ej heller flera av de spelade sekvenserna som är så grovkornigt regisserade att skådespelarna får Stefan och Krister att framstå som Erland Josephson.

Det är med dessa reservationer i bakhuvudet och med neddragna förväntningar på själva idéinnehållet som man bör se ”Satans demokrati”. För se den ska man absolut göra, den liknar ingenting annat i  svenskt kulturliv. Inte minst för att den utgör ett lysande och lustfyllt tillfälle för publiken att grotta ned sig i teaterns viktigaste beståndsdel – leken. Något som vi, som bekant, alla kanske bör göra lite oftare.