Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Satyagraha, opera av Philip Glass

I cirkusartisten Alexander Weibels tolkning driver Gandhi sitt upprorsprojekt på bokstavlig slak lina.
I cirkusartisten Alexander Weibels tolkning driver Gandhi sitt upprorsprojekt på bokstavlig slak lina. Foto: Foto Markus Gårder

Nu är den här, den amerikanska minimalistoperan – med fördröjd ketchupeffekt. För det var på redan på 80-talet som Philip Glass, och senare John Adams, bröt ny musikdramatisk mark.

Opera

”Satyagraha”

av Philip Glass

Regi, scenografi: Tilde Björfors. Scenografi, kostym: Dan Potra. Koreografi: Cecilia Roos. Solister: Leif Aruhn-Solén, Lisa Carlioth, Hanna Fritzson, Els Mondelaers, Anton Eriksson, Lars Arvidson. Artister från Cirkus Cirkör, Folkoperans orkester och kör. Dirigent: Matthew Wood

Inte minst med sina annorlunda ämnesval som Mahatma Gandhis ickevåldsprincip (Glass) och Richard Nixons besök hos Mao Zedong (Adams). ”Satyagraha” och ”Nixon in China” är alltså höstens satsning på Folkoperan respektive Kungliga Operan.

Bättre sent än aldrig.

Med Glass på Folkoperan följer Cirkus Cirkör, ett enligt uppgift sedan länge planerat samarbete. Och kombinationen är snudd på fullträff. ”Satyagraha” lämpar sig förträffligt med sin karaktär av abstrakt mysteriespel snarare än känslosam opera. Gandhifiguren – vackert sjungen av Leif Aruhn-Solén med androgynt hög tenor – är ingen given scenisk centralgestalt. Librettots ikoniska figurer som Leo Tolstoj och Martin Luther King dunstar bort till emblem, medan ikoniska begrepp som Gandhis spinnrock i stället tar kroppslig gestalt.

Den stickade fredsprincip som Cirkus Cirkör så virtuost konkretiserade i föreställningen ”Knitted peace”, får här sin naturliga återanvändning. Gandhis självhushåll à la Tolstoj utvecklar sig och knyter samman genom väldiga nystan. Gandhi själv i cirkusartisten Alexander Weibel Weibels spännande tolkning driver sitt upprorsprojekt på bokstavlig slak lina. Episoden från sydafrikanska Durban där han förföljs av en rasande mobb blir en påtaglig rysare när han som lingångare attackeras av stenkastning.

Den balans mellan arbete och njutning, uppoffring och egennytta som librettot predikar med utdrag ur Bhagavad Gita är ett rafflande och krigiskt gungbräde för hisnande trampolinakrobatik. En träkonstruktion som kan demonteras till allehanda hinder på Gandhis väg för de förtrycktas sak och Indiens frigörelse. I operans final får den sin slutliga skepnad i form av hans berömda spinnrock, den cirkel som skulle fästa sig i nationens flagga.

Och det cirkulära präglar i högsta grad musiken i ”Satyagraha”. Glass’ karakteristiska treklangsfigurer, lika monokromt som monomant pendlande mellan dur och moll, går liksom runt kring sig själva. I bästa fall med hypnotisk effekt, i sämre fall bara som musikalisk enfald. För sångare och musiker är detta tonspråk hursomhelst både psykiskt och fysiskt krävande.

Musikalisk tolkning är här en bisak: hos Philip Glass handlar bara om att räkna, tajma och låta snyggt. Lättare sagt än gjort – men funkar gör det. Med Cirkus Cirkör och Tilde Björfors har Folkoperan fått en alltigenom seriös och vacker produktion. Efter några säsonger med tröttsamma inslag av hyss, trams och vulgo är det efterlängtat och angeläget.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.