Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Scenkonst: ”Still life” i Dansens hus

Dimitris Papaioannou i det egna verket ”Still life”.
Dimitris Papaioannou i det egna verket ”Still life”. Foto: Julian Mommert

Intelligent. Ett kongenialt lysande och mästerligt grekiskt gästspel.

scenkonst.

”Still life”
Visuellt koncept, regi, kostym, ljus: Dimitris Papaioannou.
Scenografi: Dimitris Papaioannou, Dimitris Theodoropoulos, Sofia Dona Poulisos. Med: Prokopis Agathokleous, Drossos Skotis, Costas Chrysafidis, Christos Strinopoulus, Kalliopi Simou, Pavlina Andriopoulou och Dimitris Papaioannou. Scen: Dansens hus, Stockholm.

Det känns förmätet att försöka beskriva ”Still life”, den grekiska koreografen Dimitris Papaioannous betagande, fullständigt anslående visuella scenkonstverk som gästade ett utsålt Dansens hus i veckan. Så läs detta som en försynt randanmärkning om ett mindre ett större mästerverk.

Över scenen svävar ett jättelikt moln som ständigt förändras och skiftar form och skepnad genom verkets åttio minuter. Ett konstverk i sig. Bokstavligen ett orosmoln? Eller en planet, en onåbar dröm om att förenas med det förlorade paradiset? Papaioannou ger inga svar men ställer desto fler frågor. 

Ur scenfondens mörker släpar sig en man oändligt långsamt fram med en fyra kvadratmeter stor stenvägg eller gravsten över axlarna. Sannolikt ett slags Sisyfos, som enligt Papaioannou själv är verkets utgångspunkt, låt vara i Albert Camus moderna omtolkning. Lugnet härskar, tempot är slow motion. Det är ingen musik i föreställningen, vid sidan av de ljud som verkets aktörer då och då skapar. Som när vår Sisyfos når scenens framkant och väggens murbruk krackelerar och faller mot golvet som kraschande glasskärvor. Det skär i öronen. Så effektivt intelligent.

Kampen med denna vägg är länge huvudscen i Papaioannous ödsliga, svartvita universum där tablå kongenialt följer på tablå. Tonfallet är allvarligt, ändå lekfullt. Som när väggen visare sig vara genomtränglig och andra gestaltar tränger sig halvvägs igenom och tillsammans bildar fysiskt omöjliga, surrealistiskt absurda kroppsformationer. Här finns spår av klassisk slapstick och stumfilmskomik, Beckett och framför allt Kafka. ”Still life” bär lager på lager av betydelser. Den grekiska mytologin – och om man så vill Greklands svåra samtid – spökar givetvis, men ”Still life” är befriande allmängiltig. Och outsägligt vacker.

Jag har nog aldrig sett en mer sensibelt scenografisk och visuellt stringent koreograf än 51-årige Dimitris Papaioannou som i grunden är utbildad konstnär. ”Still life” (”Stilleben”) är som en målning i vardande, medan de sju dansarna, inklusive koreografen själv, framstår som patetiska likväl igenkännliga Envar-gestalter i det tyst skrikande, existentiella dramat. Svagheter finns, men de är få; exempelvis framstår scenen med plåtstegen som väsensfrämmande i det för övrigt så rasande konsekventa verket.

Papaioannous behärskar sitt medium med en betvingande självklarhet. Som en Robert Wilson eller Peter Brook, en Anish Kapoor eller Louise Bourgeois. Och i likhet med andra mästare vet han att lämna utrymme åt betraktaren. En ekande tystnad som med en parafras på Willy Kyrklund kan formuleras som att ”Still life” – möjligen – är den fråga på vilken människolivet är ett svar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.