Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 16:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-alltfor-tomt-runt-adam-lundgren-i-dramatens-stureplans-hamlet/

Scenrecensioner

Scenrecension: Alltför tomt runt Adam Lundgren i Dramatens Stureplans-”Hamlet”

Gerhard Hoberstorfer, Adam Lundgren. Bakre raden: Razmus Nyström, Marcus Vögeli. Foto: Sören Vilks

I Dramatens ”Hamlet” handlar det om att vara eller inte vara i familjeföretaget. Men teater är en lagsport och när Sofia Jupither skickar alla bollar på sin titelroll, puttas kvinnorna över sidlinjen, skriver Per Svensson. 

Per Svensson
Rätta artikel

För några år sedan såg jag Berlinensemblen Schaubühne spela ”Hamlet” på själva brottsplatsen, Kronborgs slott i Helsingör. Skådespelarna krälade runt i en stor jordhög. Det regnade, men Gertrude behöll solglasögonen på. Det var mycket tyskt.

Sofia Jupithers uppsättning på Dramaten befinner sig vid den motsatta estetiska polen.  Här är allt sobert, snyggt, rent, liksom mäklarstylat. Mycket stockholmskt.

Om Schaubühnes hämnddrama hade kunnat utspela sig i familjen Sopranos New Jersey så framkallar Dramatens ”Hamlet” snarare associationer till börsmäkleri i trakterna av Stureplan. Männen bär alla kostymer i skilda nyanser av grått. Jag föreställer mig usurpatorn Claudius som firmans nye småkladdige VD. Han har inte bara tagit över företaget utan också den tidigare chefens fru. Hennes son har just kommit hem från studierna utomlands och är inte glad över att ha fått en styvfar.

Att vara eller inte vara trainee i familjeföretaget? Också den frågan kan naturligtvis ge upphov till intensiv dramatik. Men på Dramaten finns ett dramatiskt underskott som inte kan vägas upp av slutscenens proffsiga fäktande.

Problemet är kanske att Sofia Jupither i Adam Lundgren har fått en perfekt Hamlet. Lundgren är som född till rollen som nervig, neurotisk, hypersensibel och überintellektuell individualist som försöker överleva i en kvävande konformistisk värld. 

Inte konstigt då att Jupither satsat allt på sin titelgestalt, lite som en fotbollstränare som bygger hela sin taktik på en enda stjärna. Men teater är liksom fotboll en lagsport. Ingen gör mål helt på egen hand. Här är Adam Lundgren alltför ofta ensam kring straffområdet.

Läs mer: Här är vårens alla höjdpunkter på teaterscenerna

Bengt Braskered får visserligen, med den äran, göra Polonius till uppsättningens välsmorda komiska gångjärn. Karin Franz Körlofs Ofelia balanserar i föreställningens vackraste sekvens på avgrundens rand som en psykotisk Madicken. Och Gerhard Hoberstorfers Claudius har några suggestiva ögonblick när han ställer sig den avgörande frågan om det kan finnas nåd för den som fortsätter att njuta frukterna av sin synd.

Men i övrigt ges det alltför lite tid och rum för de relationer och bindningar som bildar det nät som Hamlet sitter fast i. De två kvinnorna i pjäsen, Gertrude och Ofelia, puttas ut över sidlinjen, till åskådarläktaren. Det gör inte bara Hamlets raseriutbrott svårbegripliga, det är också ett slöseri med två så skickliga skådespelare som Thérèse Brunnander och Karin Franz Körlof.

Det har strukits rätt generöst i Ulf Peter Hallbergs dynamiska och uppfinningsrika nytolkning av pjästexten. Inga problem i sig, om strykningarna grundar sig på en fungerande tolkning. Men jag får känsla av att det mest handlar om att Hamlet ska få rusa från det ena kanoniserade textstället till det andra, på ungefär samma sätt som han gör ruscher i den gigantiska mörka trappa som utgör föreställningens scenrum.

Denne stressade Hamlets tid är nu, och nu är egocentricitetens tid. Sofia Jupither säger i en intervju att hon vill ta med publiken till Hamlets inre ”torktumlare”. En spännande ambition. Men det mest intressant med en människa är sällan det som finns inom henne utan det som finns rumt omkring henne. Och det är för tomt kring Dramatens Hamlet. 

Läs mer: Därför kan vi aldrig få nog av Hamlet