Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 17:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-allvarligt-och-anspraksfullt-nar-ifigenia-offras-till-gudarna/

Scenrecensioner

Scenrecension: Allvarligt och anspråksfullt när Ifigenia offras till gudarna

Frida Argento Abrahamsson. Foto: Sören Vilks

19-åriga Dramatendebutanten Frida Argento Abrahamsson för med skärpa och auktoritet hela det sorgliga skeppet ”Ifigenia i Aulis” i hamn, skriver Ingegärd Waaranperä.

 

Jag vet många i dag som tycker att konsten ska vara begriplig, inte svår, sökande eller provocerande. Trygg bara.

Men konsten försvarar sig. Teatern går till ”de gamla grekerna” för support. I höst spelas flera dramer som för mer än 2000 år sedan blev grundpelare för demokratin genom att ställa svåra frågor. Det var medborgarplikt att gå och se dem. De tävlade om att måla upp människoöden, peka ut moraliska val, visa på gudarnas makt och nyckfullhet. Där startade diskussioner som pågår än.

Förra gången ”Ifigenia i Aulis” gick på Dramaten, 1995, i en mer optimistisk tid, stod detta ”grekiska under” i fokus: när grekerna började betrakta och skildra gudarna som människor kunde de också börja betrakta och förstå sig själva. Det var första steget mot den västerländska civilisationen.

Så vad säger oss Ifigenia i dag? Gudarna är i princip borta i Jon Fosses översättning, så avskalad att livet självt ser på oss mellan raderna. Framför Lilla scenen svävar tunna vita slöjor. På dem syns pojken Orestes ansikte, dunkelt och ödesmättat filmat, i stilla rörelse. Ljuskrevader sprakar tvärs igenom elektronmusikens dunkande pulsslag. Barnet i centrum, i de vuxnas hänsynslösa värld. Allvarligt och anspråksfullt. Nadja Weiss väljer inte lätta vägar.

För det tar en stund att vänja sig vid det lite stiliserade spelet, där psykologin ofta ersätts med rörelser. Agamemnon, Christoffer Svensson, ska leda den grekiska flottan i kriget mot Troja, men stiltje råder. Förlig vind får de bara om han offrar sin dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Ska han? Orolig går han omkring i sin svarta läderrock. Han älskar ju Ifigenia. Men…

Hans bror Menelaos driver på. Den stilige trojanen Paris har stulit hans fru, den sköna Helena, det är därför Troja ska förstöras. Är Agamemnon inte man nog för det? De grälar och försonas med ombytta ståndpunkter. Ännu är allt retorik. Menelaos, en distinkt Erik Ehn, tycks ärlig i sin medkänsla. Men när han vinner debatten, ser vi (men inte brodern) hans dolda triumf.

Ifigenia skeppas till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror, Orestes, en liten pojke i kamouflage och stora vita gympaskor, allseende på scenen.

Mellan Ellen Jelineks flammande Klytaimestra och Agamemnon utspelar sig en kantig, våldsam kärlekskoreografi som det gör ont att titta på. Hon med lika mycket självhat som åtrå. Han med skuld och skam som bränsle.

Ifigenia har lurats tro att det är gifta sig hon ska på Aulis, med Akilles.

När han dyker upp, en ung gud med bar överkropp och patronbälte över axeln, blir han överrumplad av dessa ”bröllopsplaner”. I Hamadi Khemiris lätta, ironiska skådespeleri ligger psykologin närmare ytan: så självberusad är han av sin hjältestatus att han direkt lovar att slåss mot hela den grekiska hären för att rädda Ifigenia. Fast med eftertanken kommer reträtten som är lika underhållande. Då faller också ljus på de andra männen: vi känner bättre igen deras lager av statusjakt och självbedrägeri.

Scenen är beredd för Ifigenia, offerlammet. Mycket vilar på den Dramatendebuterande 19-åringen Frida Argento Abrahamsson. En ensam tonårsflicka i vitt linne, håret bakåtstruket, hela hennes jag ett tumult av känslor i pjäsens tyngsta monolog.

Ja, hon vill offra sig, villigt dör hon för Hellas (och för pappa, för hela familjen som hotas). Hon skälver men är inte rädd. Hon berusas av sitt offer, jublar rent av. Men händerna nyper i särken, knyter sig och spretar. Armar och ben rycker i smärta – är hon ett självskadande barn? Samtidigt en Jeanne d’Arc eller en Greta – eller bara en av alla som osedda offras för vår själviskhet, kluvenhet, oförmåga. 

Frida Argento Abrahamsson för med skärpa och auktoritet hela detta sorgliga skepp i hamn. Det är tragedi, och beundransvärt. Och när Sten Ljunggrens gamle man till sist berättar för Orestes att Ifigenia är borta, men att det var en hind som offrades i hennes ställe, så gör han det så mjukt och rart som en som lovar barnen att tomten faktiskt finns.