Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-ar-detta-en-valdigt-dalig-forestallning/

Scenrecensioner

Scenrecension: Är detta en väldigt dålig föreställning?

Bild 1 av 2 Lisa Lindgren som Puntila.
Foto: Ola Kjelbye
Bild 2 av 2 Ika Nord och Lisa Lindgren
Foto: Ola Kjelbye

Både klasskampen och bifigurerna får spela andrafiolen när Pontus Stenshälls sätter upp sin nedstrukna version av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på Göteborgs stadsteater, skriver Isa Andersson.

Brecht arbetade ihärdigt med att synliggöra teaterns och ja, hela samhällets konstruktion. Som sådan är den ju möjlig för publiken att omskapa, förändra. I Pontus Stenshälls version av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” hamras just konstruktionen in med all önskvärd tydlighet. Scenografins huvudsakliga element är gigantiska legobitar, möjliga att bygga om till lite vad som helst. En gigantisk mur mot Mexiko till exempel.  

I rollen som den försupne, labile godsägaren Puntila (socialist på fyllan, annars hårdför diktator) syns nämligen en omisskännlig despot med hamburgerbrödformad lugg, orangefärgat anlete och vita solarieringar runt ögonen. Lisa Lindgren gör en lysande Trump/Puntila, ett fyllo lika oförmögen att träffa munnen med lådvinsstrålen, som att få plats i sin lilla röda elbil. Spelplatsen är en lekplats med rutschkana och ett klättertorn med skylten ”Puntila Tower”. 

Detta är en underhållande resa genom Puntilas alkoholmissbruk, snarare än maktmissbruk. Klasskamp och bifigurer är vaga i Stenshälls nedstrukna version. Ika Nord spelar Drängen Matti anonymt och förskrämt. Slutets inklippta kampdikt ”Solidaritätslied” blir bara apart, från denna pappfigurs läppar.

Stenshäll använder sig av en motsatsernas estetik, där Puntilas färgstarka illvrål balanseras upp av en slö självgående dammsugare. Sceniska uttryck krockar, taffliga dansnummer uppstår ur ingenstans. En välvillig tolkning vore att det är ett medvetet grepp, för att framkalla motsatsernas spel mellan tes och antites som Brecht talade så varmt om. Vad Stenshälls syntes består i är för mig höljt i dunkel.

Så jag undrar: är detta en väldigt dålig föreställning? En misslyckad kulinarisk underhållningsteater? Eller är distanseringseffekterna så lyckade att vi tvingas reflektera över spelets konstruktion och vår roll i farsen? Jag lutar åt det senare, när en jättelik discokula seglar ner från taket och publiken glatt klappar takten som kapitalets nickedockor till karaokeversionen av ”Working Class Hero” och ”Nine to Five”. 

Arbetarklassen som kommersiell show, konsumenter av sin egen klasskamp. Stenshäll når inte hela vägen med sitt röriga samtidsmontage, men lyckas framkalla en kuslig känsla av alienation.