Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-avvapnande-och-roligt-nar-doden-kommer-pa-besok/

Scenrecensioner

Scenrecension: Avväpnande och roligt när Döden kommer på besök

Bild 1 av 2 Ana Gil de Melo Nascimento och Melinda Kinnaman.
Foto: Leonard Stenberg
Bild 2 av 2 Ana Gil de Melo Nascimento, Melinda Kinnaman.
Foto: Foto: Leonard Stenberg/Dramaten

Scenrummet är väl sparsmakat när Unga Dramatens Ada Berger sätter upp ”Lilla Döden hälsar på” på Scenkonstmuseet. Men det fina skådespeleriet bär upp allt, skriver Maina Arvas.

”Döden och jag, vi har så roligt. Jag lär henne alla mina tricks.” Dagen före höstlovet är perfekt för en skolpremiär om döden i sin svarta kåpa: barnpubliken (från sju år) har tjuvstartat halloween och kommer snällskräckigt utklädda till Unga Dramatens ”Lilla Döden hälsar på”.

Belgiska Kitty Crowther, ALMA-prisad bilderboksskapare som berättar sorgligheter med knarriga figurer, vackra färger och varsamt ljus och mörker, har ett säreget bokbildspråk – en scenversion måste bli något annat och eget. Det vet Ada Berger. Hon har satt upp samma bok som pjäs förut, på Malmö stadsteater 2014, men hade tydligen en till bearbetning att hämta ur dess lager. Och döden är ju ständigt aktuell, tyvärr.

Läs mer. Kitty Crowther: Jag vill kunna skratta åt det mörka 

Uppsättningen försöker inte härma originalbilderna, det är tvärtom en rumsligt enkel iscensättning i en befintlig del av Scenkonstmuseets utställningsrum. Faktiskt för enkel, varken scenografi eller ljusdesign står ens med i programmet, och det går inte att låta bli att drömma om det allkonstverk detta hade kunnat bli med andra visuella resurser. I stället får det fina skådespeleriet bära upp allt, med direkthet och bråddjupet nära.

Utgångspunkten är att alla som lever är rädda för att dö, men tänk om döden är lika rädd för att leva? Döden är här en ledsen flicka som inte vill vara läskig men alltid skrämmer folk när hon kommer för att hämta dem. Ja, det är typiskt Crowtherskt roligt-hemskt, och Melinda Kinnaman träffar tonen med självklarhet.

Läs mer. Ada Berger: ”Varje möte med publiken ska skälva som det första”

Den enda som inte blir rädd är flickan Elsewiese. Hon är ändå trött på att vara sjuk, hon längtar efter att dansa igen. Ana Gil de Melo Nascimento växlar fint mellan nertonad finurlighet och koreografisk extas till Pharrell Williams ”Happy”. Deras möte blir också en bild av kraften i en vänskap över gränser.

Den som inte har förstått poängen med fixeringen så här års vid att skämta om spöken och livets slut får en dödligt charmig snabbkurs, inramad av Göran Martlings pianospel. Vi ser Lilla Döden i vitögat och skrattar, ingen behöver ingen vara rädd. Jo, ett tag är jag faktiskt lite rädd ett tag för att det ska bli sentimentalt, för mycket lillgammal barnklokhet. Men rädslan kommer på skam, spelet är så avväpnande och ärligt roligt. Och vackert: Elsewiese och Lilla Döden kan hjälpa varandra i ett ögonblick i tiden.

Läs fler recensioner av Maina Arvas här och fler scenrecensioner här