Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 13:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-big-fish-i-uppsala-ar-genuin-och-varm-musikteater/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Big fish” i Uppsala är genuin och varm musikteater

”Musiken i ”Big fish” har något av gamla tiders Melodifestival över sig”, skriver Leif Zern. Foto: Micke Sandström

När ”Big fish” sätts upp på Uppsala stadsteater blir det både mer intimt och vardagligare än i Tim Burtons populära film. ”Inte mig emot, när de sjunger så bra”, skriver DN:s Leif Zern. 

Leif Zern
Rätta artikel

Någon borde skriva en musikal om Ronny Danielsson – en ängel till regissör som teatrarna kallar på när de behöver en publiksuccé. Listan på Danielssons musikaluppsättningar börjar bli lika lång som Broadway. Efter en medryckande ”Shakespeare in love” på Stockholms stadsteater – den fortsätter senare i vår på Dansens Hus – är han tillbaka på Uppsala stadsteaters stora scen och Skandinavienpremiären på ”Big fish”, Tim Burtons film i en musikalversion som gjort succé i London efter en misslyckad start i New York.

Uppsala har egentligen ingen lång tradition på området. Ronny Danielsson bryter ny mark med ännu ett bidrag som inte kan beskrivas som någonting annat än genuin musikteater. Några av Stadsteaterns veteraner – Gustav Levin, Aksel Morisse, Åsa Forsblad Morisse och Tytte Johnsson i de större rollerna – får här förstärkning av minst lika många superproffsiga sång- och dansartister, bland andra Daniel Engman i den yngre versionen av huvudpersonen Edward Bloom och Lucas Krüger som sonen Will.

Läs fler artiklar av Leif Zern här. 

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst. Tim Burtons visuella skapelse lockar till flummiga tolkningar av typen ”en människa är ingenting annat än sina historier”. Gustav Levins storljugare är lättare att tycka om än Albert Finneys groteska väsen i filmen, på en gång barnsligare och oskuldsfullare. Det uppstår närhet mellan den unge Ed och den gamle, det vill säga Engman och Levin.

Cirkus kan vara skrämmande, fast inte när Edward junior skjuts i väg med kanon

Filmens ironiska förhållande till den amerikanska drömmen hamnar ganska snart i periferin. Episoden med det lyckliga småstadshelvetet Spectre lyser till exempel med sin frånvaro. Alfred Lippas musik har snarare något av gamla tiders Melodifestival över sig. Här finns en intimitet och värme som tar udden av Burtons dragning till det gotiska och spöklika.

Cirkus kan vara skrämmande, fast inte när Edward junior skjuts i väg med kanon, det är ju bara en kul grej, färgrikt illustrerad i Martin Chocholouseks barnboksscenografi. Aksel Morisses jätte är den perfekta lekkamraten.

Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här.