Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 16:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-bill-burr-ar-gall-grall-och-rasande/

Scenrecensioner

Scenrecension: Bill Burr är gäll, gräll och rasande

Amerikanen Bill Burr retar sig på att varenda hemkommen jeepmekaniker kallas krigshjälte. (Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle.) Foto: FMB

Egentligen tröttnar man på ståuppkomikern Bill Burrs svavelosande svada efter tre minuter. Ändå vill man bara ha mer när föreställningen väl är över, skriver Niklas Wahllöf.

Rätta artikel

Det lustiga med Bill Burr är att man har tröttnat efter tre minuter. Med vad som verkar vara övertändning, trots enorm rutin, kommer han ut och med gäll, gräll röst skriker i furiöst tempo. Aj, mina öron, en halvannan timme med en dude som vrålande avfärdar alla som mesar? Nej. De flesta här kan honom. Så brukar det vara med högljudda amerikaner med Netflixspecialer, men denna har också haft en roll i ”Breaking bad”. Han välkomnas med stående ovationer av exceptionell styrka.

På ett smart sätt, han kan ju spela, kommer han att överbrygga eventuella misstankar om homofobi, antifeminism och annat jobbigt. Utan att för en sekund kunna tas för ”pk”. Han klagar på allt. Vilket är en annan lustig sak, ingen skulle drömma om att kalla en ståuppare för bitter. 

I fortsatt rasande tempo, med rekordmånga ”fucking” i en och samma mening, avhandlar Burr sådant som fransosernas svårigheter att släcka Notre Dame (en tråkig händelse men skönt att den franska kulturen suger på någonting), könsneutrala toaletter, privilegierade vita kvinnor i SUV:ar som hatar, ett isländskt zoo han besökt och har djur i bur som en duva och en kackerlacka: Vänta, ni hade inte kackerlackor på Island, och så tar ni hit dem?! 

Han lugnar sig, sänker rösten och drar sina blandade känslor för Michael Jackson, sitt förakt gentemot ”jorden är platt”-människor, och sexdockor. Hur han upplever sig som en bra make och pappa, med vettiga åsikter, men ständigt förlorar i diskussioner med den smartare afroamerikanska hustrun: ”Hon sänker mig med det enda hon har på mig – min personlighet”. Han är bra, det blir bara roligare, skrikandet kommer och går. 

Särskilt snygg är passagen är hur Elvis snodde allt från den svarta musiken, lyssnade på en idiot till manager som tyckte att han skulle spela in filmer, knarkade, blev tjock, klädde sig i jumpsuit med blixtlås, och dog ensam på en toalett. ”Killen prickade in varenda kliché innan de var klichéer”. 

Och han ger sig ut i farliga marker – men kan inte motstå – när han gör narr av den amerikanska armén och kriget i Irak (vi befriade dem genom att ha ihjäl 80 procent, och ruinerade den amerikanska ekonomin på köpet), retar sig på att varenda hemkommen jeepmekaniker kallas hjälte och som Burr måste ställa sig upp för på baseballmatcher. Han känner av ökade spänningar i Europa och undrar om ”you guys” är på väg att göra det igen? Om så, kan inte Sverige hjälpa till den här gången?

När det tar slut vill man ha mer Bill Burr. Om han bara hanterade den där rösten.