Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-25 06:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-blanca-bianca-ett-trottoardrama-ar-modig-och-friskt-osentimental/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Blanca & Bianca – ett trottoardrama” är modig och friskt osentimental

Li Molnár Kronlid och Nina Åkerlund som Blanca och Bianca. Foto: Bengt Wanselius

”Blanca & Bianca – ett trottoardrama” är en både modig och viktig pjäs. Daniel Goldmanns uppsättning, som riktar sig till något äldre förskolebarn, spretar lite ibland men är friskt osentimental, skriver Pia Huss. 

Pia Huss
Rätta artikel

 

En hopkurad kvinna bakom en solkig pappmugg. Några ”selfiefierade” tonårstjejer, en stressad pappa, en vilsen dotter.

Alla är de som klippta direkt ur verkligheten för att ta plats på Pantomimteaterns scen och ingå i trottoardramat ”Blanca & Bianca”. Stycket berättar om den spirande vänskapen mellan en romsk kvinna och en ganska ensam flicka. De möts av en slump då Blanca blir nyfiken på vem det är som syns på fotografiet kvinnan på trottoaren vårdar så ömt.

Och så rullas det upp, dramat där Blanca och Bianca inser hur lika deras förnamn är, Blanca förstår varför Bianca tvingats lämna sin dotter – hon på fotografiet – för att få ihop pengar till överlevnad. Och förstås märker Blanca hur utsatt Bianca är då hon falskeligen anklagas för stöld av ett bling-bling-halsband som de två fnittrande tonårstjejerna infamt placerar kring hennes hals.

Ja, det kan hända mycket i ett stycke komprimerad mim där kropparnas alfabet har att berätta om hur slumpmässiga och olika våra livsförutsättningar är.

Pjäsens tema är både modigt och viktigt och Daniel Goldmanns uppsättning, som riktar sig till något äldre förskolebarn, är friskt osentimental och genomarbetad. Men ibland spretar skeendet i väg när det är så mycket som ska förmedlas med väldigt få ord men desto mer fysiska uttryck. Nina Åkerlunds Bianca och Li Molnár Kronlids Blanca förmår ändå samla ihop och strama upp uttrycken och Hans Nyberg är komisk både som tramsig tonårstjej och som sönderstressad pappa. Med sig har han dock föreställningens hund, en marionett i labradorstorlek. Det kan väl alltid vara kul med djur men just här är jycken mest ett påhäng som svansar runt, slickas och, vilket är extremt enerverande, skäller, skäller och åter skäller. Om det är någon som ska vara tyst hos Pantomimteatern så är det faktiskt den.