Isvindarna rundar Skeppsholmens kajer men inne på MDT råder våryra: fåglar kvittrar ur högtalarna, maskeradkostymerna har svällt till gigantiska proportioner, det knoppas, vibrerar, gnids och leks. 

”Springtime” kan tolkas som en ny Blommor och bin, kanske inte the x-rated version, men definitivt den med queer performance-stämpel. 

Nakenchockplåstret rivs av på en gång. För det är visst inte bakomsittandes förlupna fot jag får i ryggen, utan en rumpa. Amanda Apetreas kryper runt i publiken i en björndräkt med behändigt hål därbak. Samtidigt krånglar sig amerikanska drag queen- och gogo-artisten Mica Sigourney, i träddräkt och med stjärten i vädret, ut under ridån. Kalla mig pryd, men slentrianmässig scenkonstnuditet med dess hoppande pungpaket är en distraherande historia. Men låt gå då, ”Springtime” handlar ändå om reproduktion.

Apetrea är en av grundarna till det feministiska ÖFA-kollektivet, och har medverkat i bland annat ”Grottbjörnens folk” på Turteatern. De populärkulturella referenserna, den smart satiriska sexpositivismen och de komiska, men också tradiga upprepningarna återfinns i ”Springtime”, som är en fortsättning på duons senaste verk. 

I ”I’m a very understanding woman” utforskade de kvinnlighet och förståelse med skräckfilmsestetik, här gestaltas queerteoretiskt tankegods om reproduktion, makt och äkthet genom barnteaterns formspråk. 

Första delen iscensätter naturens par: björnen och trädet är inte vidare kompatibla, men även blombuketten och biet har trubbel med att komma samtidigt vilket utvecklas till en komisk men utdragen pollinering.

Andra, och avgjort starkaste, delen av ”Springtime” är en hejdlös drift med barnalstring som normsamhällets mål och mening, och vad det innebär för dem som lever i alternativa familjekonstellationer (en diskussion som nyligen även förts på de här sidorna). Den framförs av två höggravida älv-hippies från New York, som talar med en röst och som med smittsam entusiasm sprider porriga profetior i publiken. Det låter säkert obegripligt, men är oemotståndligt roligt. 

Det skulle gå att avfärda ”Springtime” som en lättviktig och ojämn humorshow, men isvindarna utanför teatervärmen, och nyhetsnotifikationerna i mobilen, påminner om den livsfara som en queer livsstil – och föreställningar som lekfullt manifesterar den – ännu innebär på många håll i världen.

 

Läs mer. Amina Manzoor: ”Jag känner ingen stress, jag vill inte bli förälder” 

Läs mer. Johan Hilton: ”Det ständiga pratet om att skaffa barn är den breda acceptansens baksida”  

Läs mer. Kristofer Folkhammar: ”Det icke-heterosexuella föräldraskapet är skört”