Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: Brutal polarkyla i Gubbängens ”Ice age”

Jens Österberg huttrar.
Jens Österberg huttrar. Foto: Westwood Film AB

Jens Österberg har skapat en ishuttrande frossbruten koreografi som följ av antiperformance i dansteatern ”Ice age: hella cold in gubbängen atm”.

Dansteater

”Ice age: hella cold in gubbängen atm”

Manus, regi, scenografi: Jens Östberg. Musik: Simon Steensland. Med: Ludde Hagberg, Louise Peterhoff, Jens Östberg, Joel Dannerup. Scen: Moment teater, Enskede. Speltid 2 tim 2 min.

DANSTEATER

”Ice age: hella cold in gubbängen atm”

Manus, regi, scenografi: Jens Östberg. Musik: Simon Steensland. Med: Ludde Hagberg, Louise Peterhoff, Jens Östberg, Joel Dannerup. Scen: Moment teater, Enskede. Speltid: 2 timmar, 2 minuter.

Den arktiska scenbilden är magnifik. Bakom isflak av frigolit och platsfolie tornar ett isberg upp sig, som en svajande hoppborg på Moments stora scen. Det är bilden av den konstanta och grymma naturen, den som det kvittar lika om någon är född eller död – en bild som publiken vet blir mindre och mindre sann för varje dag. Isen är i klimatförändringarnas tid ingen konstant, men i dansteaterföreställningen ”Ice age: hella cold in gubbängen atm” får den en sådan funktion för den oklädda och vilsna medelklass som åkt på polarexpedition för att söka mening bland elementen.

Scenrecension: ”Dr Moreaus ö” på Moment teater 

Jens Östberg har skapat en frossans koreografi av skakande och stelfrusna kroppar, som med stor möda reser ett hus – men som vilket ögonblick som helst skulle kunna lägga sig ner i det vita och bara ge upp. 

Det är som att ensemblen rör sig mellan gestaltning och ren imitation, där det närmast blir en sport att härma de fysiska funktionerna vid extrem kyla. De lyckas också, ska sägas, och jag känner hur axlarna kryper uppåt i kramp i den tempererade salongen. Denna ordlösa första akt får mer än något annat en taktil kvalitet, där krasande steg över cellplasten och en dånande arktisk vind skapar en brutal och effektiv ljudkonst.

Nå, i andra akten ersätts detta täta och andlösa skådespel av ett slags ogestaltad antiperformance, där frigoliten staplats till ljus och fräsch inredning. Här står de förment privata dansarna Jens, Ludde och Lollo och resonerar lite förutsättningslöst om karriär, bonusbarn och varannanveckasliv. De har studerat balett ihop, bildat familjer, gått isär och skapat nya allianser – allt är ganska internt och utan riktning, som att upphöja formlösheten till sceniskt koncept. Den enande länken mellan de kontrasterande akterna är helt enkelt en idé som inte riktigt materialiserats.

Med en sämre ensemble hade det varit outhärdligt. Men Ludde Hagberg, Louise Peterhoff och Jens Östberg är tre fullvuxna scendjur som vet att ta rummet i besittning med charm, muskler och närvaro. Och till slut eskalerar också detta ofärdiga teaterbygge i en mer sammanhållen final där de stelfrusna kropparna från första akten släpps ut i ett flödande crescendo.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.