Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: ”Carmen” en blodig röra. Bizet blir operasplatter

Uppsala stadsteater placerar ”Carmen” i ett kokainsnortande 80-tal.
Uppsala stadsteater placerar ”Carmen” i ett kokainsnortande 80-tal. Other: Micke Sandström

Pia Huss har sett ”Carmen” på Uppsala stadsteater.

Teater

”Carmen”

Av Georges Bizet

Bearbetning & regi: Anna Bergmann. Musikansvarig: Tobias Schwencke. Scenografi: Katharina Faltner. Med: Frida Österberg, Jennifer Amaka Pettersson, Daniel Engman, Lolo Elwin, Joakim Gräns m fl. Scen: Uppsala stadsteater. Speltid: ca 2 tim 45 min.

Det första som ska sägas om Anna Bergmanns ”Carmen” är ett namn: Frida Österberg! Denna skådepelare och operasångerska med utstrålning, temperament och ett röstomfång från djupaste mezzo till närmast naivt småflicksaktigt nynnande är här inget annat än enastående.

I rollen som Carmen, kvinnan som lever på gränsen och tar vad hon vill ha, äger Frida Österberg och golvar männen med sylvassa klackar och ångande erotik. Hur strålande hade inte Bergmanns möte för sångare och skådespelare blivit om iscensättningen – nu lyft ur 1800-talets cigarrfabrik och placerad i ett glittrigt och kokainsnortande 80-tal – varit av samma kaliber?

Ingen skugga över ensemblen, alla sliter hårt i sammanhanget som i Bergmanns regi blivit en blodig röra där långdragna slagsmålsscener pågår medan dramaturgiska nycklar blandas bort.

”Carmen” i korthet: Den vackra Carmen drabbar oerfarne José som en blixt. Besatt lämnar han fästmön Micaela och följer C. Snart tröttnar C och väljer den hyllade machomatadoren Escamillo. José återvänder till sitt ex men när Carmen i finalen provocerar blir han tokig av kärlekssorg och dödar henne.

Dessa olika turer kräver överenskommelser. Icke här. Varför i hela friden skulle Österbergs fantastiska Carmen välja bort tenoren Thomas Volles, denna gång en ovanligt häftig José, för Daniel Engmans Escamillo, här genom kostymen reducerad till en övervintrad hippie med gällivarehäng? Och varför denna orgie i splatterblod som rinner genom spelet och flödar över i finalens Carmenslakt? Vart tar greppet med den farligt erotiska drömsekvensen – videotekniken fyller rummet – vägen? Varför får inte den samsjungna och dansande ensemblen myllra fram ett liv runt huvudpersonerna utan bara dyka upp sporadiskt? Och varför ska ett mekaniskt tallrikskrossande à la Gröna Lund ta fokus från det verkliga kärlekskriget?

Många frågor blir det, men som sagt, Frida Österberg är grandios, musikerna gör en spännande mix av klassiska ”Carmen”-arrangemang, techno och pop och Emelie Wallberg spelar fram sin Micaela till ett ironiskt djurväsen som målmedvetet hämtar tillbaka José. Scenen där hon lojt rökande och popcorn-ätande väntar ut hannarnas evinnerliga slagsmål hör till uppsättningens höjdare. Just denna feministiskt genomskådande sidoblick skulle ha behövt genomsyra allt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.