Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-dansant-och-universellt-om-langtan-efter-fyrfota-kamrat/

Scenrecensioner

Scenrecension: Dansant och universellt om längtan efter fyrfota kamrat

Tobias Ulfvebrand vet att ta vara på hunddrömmarna på Dockteatern Tittut. Foto: Jonas Jörneberg

Dockteaterföreställningen ”Vill ha hund!” härbärgerar alla motstridiga känslor inför en älskad som ibland behöver en lite för mycket, skriver Anna Håkansson.

Rätta artikel

En rufsig päls och trofast sammetsblick. Drömmen om den villkorslösa kärleken manifesteras kanske allra bäst i längtan efter hund. 

Det är en universell känsla som dansaren och dockspelaren Tobias Ulfvebrand vet att ta vara på i Dockteatern Tittuts dansföreställning ”Vill ha hund!”. Av scenrummets mjuka färggranna klossar bygger han i brist på egen fyrfota vän upp en hel arsenal fantasihundar. Allt medan den vuxne i rummet, ljuddesignern Hugo Therkelson, sitter försjunken bakom sin dator, milt avfärdande hans tjat. 

Att placera Therkelson på scen är ett smart drag som bidrar med igenkänning för varje skärmdumpad telning. Hans snillrika ljudillustrationer ger snabbt liv åt hundskapelserna och bildar en rytmisk matta av skall, gnyenden och gläfs. Den blir också basen för Ulfvebrands medryckande musik och dans som rör sig mellan klassisk balett i valstakt och 70-talsgroove. 

Ulfvebrands kombination av dans och mim gör honom till den perfekta hunddomptören. Och när föreställningens stjärna, hunden själv, äntligen gör entré är det också Ulfvebrand själv som ger den liv. Dockmakare Lisa Kjellgrens dreadlockförsedda hundskapelse väcker publikens högljudda beundran. Övergången till de mer kravfyllda delarna av en relation skildras lika som sömlöst som effektivt. Leken blir oregerlig och i nästa ögonblick ligger det uppfordrande bajset där. 

Men vad vore kärlek utan uppoffring? Slutscenens återförening är en riktig showstopper, komplett med bensprattel och fria lufthopp. 

”Vill ha hund!” härbärgerar alla motstridiga känslor inför en älskad som inte sällan behöver en lite för mycket. Tittuts föreställning hade lika gärna kunnat heta ”Vill ha barn!” eller ”Vill ha partner!” och när vi lämnar teatern gör vi det med lite mer tillit till den vi verkligen vill ha.