Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-det-ryker-nagot-djavulskt-om-bulgakov-i-gavleborg/

Scenrecensioner

Scenrecension: Det ryker något djävulskt om Bulgakov i Gävleborg

Alexandra Zetterberg Ehn, Disa Bergsteinsdottir, Åsa Mårdberg, Martin Pareto. Foto: Märta Thisner

I Folkteatern Gävleborgs uppsättning av ”Mästaren och Margarita” fyller Alexandra Zetterberg Ehn rollen som djävulen med illavarslande pondus. Redan från första blicken på publiken har hon den i sin makt, skriver Ingegärd Waaranperä.

Annusjka har redan spillt ut solrosoljan som ska forma redaktören Berlioz öde. Allt är förutspått och styrt av den mystiske professor Woland som med sina två märkliga följeslagare har kommit för att göra staden Moskva osäker och leka med dess benhårda likriktning och ateism. Trions tveeggade illvilja kommer att pressa fram varet ur ett ruttet samhälle.

Michail Bulgakov skrev romanen under Stalins skräckvälde, en protest förklädd till ironiskt fantasteri. Regissören Natalie Ringler låter den utspela sig på 70-, 80-talen i Sovjetunionen, med igenkännbart uppgiven dekadens i anslaget. Alla röker, oupphörligen. Cigarettglödens röda prickar perforerar Axmarhyttans halvmörker och tillför tidsfärg och desperation. En perfekt monoton och flämtande stråkkvintett driver på från sidan – eller smeker fram en vemodig musikslinga ur folksjälen.

Romanen på drygt 500 sidor utspelar sig dels i Moskva och dels – i boken som Mästaren just skriver – i Judéen, där Pontius Pilatus plågad av migrän snart måste låta avrätta en viss Jesjua Ha-Notsrí, upprorsman och sedermera Frälsare.

Ingen liten munsbit, men föreställningen slingrar sig fint och för det mesta begripligt fram.

Scenografins skjutväggar av eldfärgat glas sparar tid och låter scenerna glida över i varandra utan skarvar – många ordagrant ur boken, dess stämning väl bevarad. Enda riktiga missen är den stora Helvetesbalen, som av fattigdom och/eller fantasilöshet bara har blivit en trött parad av klottrade pappskivor.

Mästaren och hans Margarita är historiens nominella huvudpersoner, och Martin Pareto som den veke författaren och Lina Englund i praktfull röd peruk som hans resoluta och pådrivande musa är ett rörande vackert par vars öde bekymrar och berör. Björn Johansson som poeten Ivan, Mästarens vän, representerar den hjälplösa godheten, inte alltid verkningsfull men sympatiskt mänsklig och på sammanbrottets rand.

Dock tillhör showen som oftast djävulen med anhang vilket här har blivit en fullfjädrad feministisk manifestation. För när djävulen är kvinna är det inte längre som förförerska eller passivt lockbete. Här är hon den sanna makthavaren och Alexandra Zetterberg Ehn fyller rollen med illavarslande pondus och skönt återhållen kraft. Redan från första blicken på publiken, med sina rödlysande ögon, har hon oss i sin makt. Kameleontiskt skiftar hon uttryck och glider mellan olika utländska brytningar. Hon roar och leker, innan hon iskall tar greppet om historien och blir sataniskt business-like. Imponerande!

Vid sin sida har denne Woland den arrogant tillbakalutade Korovjev, en riktig andeslyngel i svart läder. Den anslående Dasha Nikiforova behärskar omgivningen inte minst med sin röst och sin utstuderade likgiltighet. Katt-demonen Behemot, den tredje i gänget, spelas omväxlande av alla i ensemblen. Var och en smeker den långa svans som följer rollen med varierande list och koketteri.

Dessa tre driver spelet och för det i hamn. Kärlekens makt må vara stor i Mästaren och Margaritas ögon, men mot förtryck, angiveri och feghet krävs också en rejäl dos djävulskap.