Uppdatering 190930 13:50: Texten har tillfogats en rättelse.

 

I början av andra världskriget skrev Simone Weil en essä om ”Iliaden” och människans utsatthet. Hon betraktade inte Homeros epos som ett daterat dokument, utan som en spegel för samtidens dyrkan av styrka. Den franska filosofen manade till ödmjukhet inför insikten att det är våldet som tar människan i besittning snarare än tvärtom. Se där en lärdom som inte åldrats nämnvärt.

”Det sista eposet” på Turteatern i Stockholm är inte ett inlägg i den uppblossade debatten om antikens vara eller inte vara i läroplanen, men uppsättningen visar tillsammans med ”Ifigenia i Aulis” på Dramaten att det fortfarande går att närma sig klassisk litteratur på nya sätt. Mindre förvånande kanske att nationalscenen står för förhöjning och stilisering, medan friteatern utanför tullarna presenterar en hejdlös helkväll med ansiktsmålning och färgstark kostym.

Med en speltid på 4,5 timme inklusive pauser är det ett överdimensionerat teaterexperiment

Jo, Simone Weil dyker upp i ”Det sista eposet” och våndas över vårt predikament. Vi får också möta Lilit, en dödslängtande prins, en grupp som testar på rymdsimulering på Hawaii och så Poseidon under namet Ocean Master. Föreställningen gestaltar en kavalkad av impotenta styrkebesked, där halsstarriga figurer gör våld på varandra eller sig själva, samtidigt som undergången hägrar. I mitten av rummet står den skeppsliknande scenen, med en frekvent utnyttjad golvlucka och ett däck som också fungerar som catwalk. Väggarna är täckta av tygsjok med batikmönster och växtmotiv samt något tryck av Hieronymus Bosch.

”Det sista eposet” är ännu ett maximalistiskt samarbete mellan regissören Marie Nikazm Bakken och scenografen Fredrik Floen, som förra hösten dammade av – och sedan glatt deformerade – Ibsens nationalromantik från 1850-talet i ”Vikingarna på Helgeland”.

Tillsammans med dramatikern Runa Borch Skolseg har de nu sökt sig längre tillbaka i tiden, men bjuder på mer av samma ostyriga scenkonst och egenkära spexigheter. Med en speltid på 4,5 timme inklusive pauser är det ett överdimensionerat teaterexperiment om svårigheten med stora berättelser i apokalyptiska tider. Det slutar med en transportsträcka av divertissemang – men i stället för traditionell sirensång nynnar några uppåttjackade sjöjungfrur på Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Det är kanske svårt att sätta punkt när man sjunger på sista versen, men ”Det sista eposet” känns hopplöst undanglidande i sin mångordiga oformlighet. 

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Jacob Lundström här.

Rättelse: I en tidigare version av texten blev Marie Nikazm Bakkens efternamn felstavat.