Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-eldfangda-last-fish-driver-med-alla-sakerhetsrisker/

Scenrecensioner

Scenrecension: Eldfängda ”Last fish” driver med alla säkerhetsrisker

Mattias Lindström och Magali Bancel i ”Last fish”. Foto: Maryam Barari

”The last fish” vill något viktigt, men har emellanåt svårt att hitta balansen mellan högt och lågt, mellan luftakrobatik och krystad komik i dialogen. Östgötateatern jobbar hårt för att sätta regionen på nycirkuskartan.

 

Det råder robotfeber på såväl Tekniska museet som teaterscener. I fjol dansade Fredrik Benke Rydman duett med en koreograferad industrirobot i succéföreställningen ”Våroffer” på Stadsteatern i Stockholm. 

Nu i höst är en dylik robot ensemblens åttonde medlem i Östgötateaterns nyproducerade föreställning ”The last fish”. En programmerad maskin som gläntar på ridån, trilskas med akrobaterna och ter sig lika hotfull som vacker när den sträcker ut hela sin orangea uppenbarelse i olika vinklar. Inte lika graciöst och sofistikerat som mellanaktens robotnummer under Eurovision Song Contest 2016, men kittlande och tankeväckande på sitt sätt.

När teknik, trapetskonstnärer och trolleritricks möter två modiga musiker från Norrköpings symfoniorkester uppstår om inte magi så i alla fall angelägen samtidscirkus, där skrattet fastnar i halsen. 

I Sverige har Cirkus Cirkör närmast haft patent på den här sortens berättande akrobatik, men Östgötateatern jobbar hårt för att sätta regionen på nycirkuskartan. För idé och koncept står cirkusartisterna Magali Bancel och Mattias Lindström som fiskar upp tanken om hur orkestern på Titanic fortsatte att spela för att hålla folk lugna medan fartyget sjönk. 

Fortsätter att spela gör även violinisten Tanja Kaitaniemi och slagverkaren Martin Orraryd i ”The last fish”. Till slut sitter Orraryd hopkrupen bakom ett rött litet leksakspiano och plinkar fram Brahms vaggvisa med ensemblen som kör. Men den drygt timslånga föreställningen handlar inte om underhållningsbranschens klassiskt stolta The show must go on-principer, utan om dagens mer allmängiltiga förmåga att fortsätta som om ingenting har hänt, trots att klimatkrisen signalerar att världen som vi känner den är just ett sjunkande skepp. 

Upplägget är samtidigt mer akrobatiskt än poetiskt och påminner stundtals mer om sketcher. Som när Mira Leonard sveper in som smått fascistisk yogainstruktör och domderar runt Esmeralda Nikolajeff och Ethan Law i en rad ledbrytande övningar, där man inte riktigt kan avgöra om de går avsiktligt eller oavsiktligt snett. 

Det läskiga, berörande och störande i den här föreställningen är just att ensemblen hela tiden driver med konstartens risker och säkerhetsbrister: Bancels klänning fattar eld, men ett illusionistiskt klädbyte är snabbt avklarat bakom brandsläckarens koldioxidkuliss. 

Lösa elsladdar ramlar ner och förvandlar Nikolajeff till en lealös trasdocka i trapetsen. Roboten hänger upp Lindström i en ljusrigg som rasar eller slungar ut honom i kulissen. Som för att punktera myten om att tekniken alltid kan rädda oss ur sticket.

”The last fish” vill något viktigt, men har emellanåt svårt att hitta balansen mellan högt och lågt, mellan luftakrobatik och krystad komik i dialogen. När ensemblen skickar hem publiken med en förhoppning om att framtida generationer får en teater som fungerar har scenen talande nog förvandlats till en soptipp med plastpåsar, oljefat och annan bråte. En träffande metafor för sakernas trasiga tillstånd – inte minst för att ensemblens två skickliga musiker hela tiden agerar som människor gör mest, men ändå bjuder på det extraordinära. 

Orraryd i inledningens humoristiska och hypnotiskt fascinerande slagverkssolo, där pukan står placerad längst framme vid scenkanten medan trummor i olika storlekar kommer farande genom luften likt gungor på vardera sida. Kaitaniemi när hon till synes oberörd spelar violin medan Bancel bollar runt henne på sina fötter.

Läs fler scenrecensioner i DN.