Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-en-albert-herring-som-sallan-lamnar-spexnivan/

Scenrecensioner

Scenrecension: En ”Albert Herring” som sällan lämnar spexnivån

Bild 1 av 2 Flora Spjut (Florence Pike) – Ulrika Skarby.
Foto: Mats Bäcker
Bild 2 av 2 Albert Strömming själv (Albert Herring) – Ole Aleksander Bang.
Foto: Mats Bäcker

Wermland Operas uppsättning av Benjamin Brittens ”Albert Herring” saknar den förankring i abnorm moralisk stränghet som originalet har. Det går ut över föreställningen, skriver Martin Nyström.

Den komiska operan (buffan) föddes i Neapel på 1700-talet i form av korta mellanspel (intermezzi) i stort anlagda och högstämt seriösa operor. Den uppträdde som en inkräktare i operahuset med sin direktkontakt till den urbana teatern på gator och torg. 

Vid den tiden var Neapel inte bara en av Europas största städer utan en multikulturell smältdegel där karnevaliska traditioner utmanade traditionella auktoriteter och hierarkier med att göra allt man kom åt till teater. Ja, till och med kyrkorna teatraliserades. Och det var denna kraft som Mozart kanaliserade in i sina buffor och som gjorde den komiska operan till en omistlig angelägenhet fram till början av 1900-talet.

Varför den så drastiskt miste sin relevans därefter (inte ens postmodernismen med sin kärlek till äldre buffa lyckades revitalisera den) kan man fråga sig. Att opera och teater gick skilda vägar är ett svar. Att film och musikal övertog komedin som uttrycksform kan vara ett annat. 

Camilla Lundberg: Britten som blev musikens fjärde stora B 

Klart är att de senaste hundra åren bara har frambragt en handfull komiska operor som i kraft av sitt mästerskap har hållit sig kvar på repertoaren. Och till dem hör Benjamin Brittens ”Albert Herring” från 1947 som i Sverige senast sattes upp på Läckö slott 2007 och nu ges på Wermland Opera i Karlstad.

Orsaken till operans fortsatta popularitet är Brittens genuina känsla för teater och hur han sätter den i samspel med sin raffinerade musikalitet. Här är allt ett spel. Dessutom har den en story som går att översätta gång på gång – hur en ung outsider blir en katalysator för förändringen av ett helt samhälle.

Handlingen utspelas under viktoriansk tid vid förra sekelskiftet på den engelska landsbygden. En majdrottning skall väljas. Men ingen flicka synes dygdig nog. Därför väljer man pojken Albert Herring som aldrig vågat se åt en flicka. I Dan Turdéns iscensättning på Wermland Opera är handlingen förflyttad till ett litet ”Laxfors” i ett nutida Värmland och valet av lucia sent i november. 

AnnLouice Lögdlunds hysteriskt bigotta lokala kulturprofil Laila leder det komiska spelet som dock sällan tar sig över spexets nivå. Här saknas den botten i en typ av abnorm moralisk stränghet som utgör förutsättningen i originalet. Och då blir också frigörelsen från den obegriplig. Hade man exempelvis valt en förflyttning till schartauansk tid i Sverige hade allt blivit mycket mera trovärdigt. Och dessutom lite skrämmande, vilket var Brittens avsikt.

Läs mer: Håll koll på höstens premiärer! Här är ett urval av höstens teater, barnteater, dans, musikal och opera.  

Det som klarar sig bäst i föreställningen är de ljuvliga inslagen av romantic comedy mellan Rebecca Fjällsbys Nadja och Hannes Öbergs Kent. Och soloscenen med Ole Aleksander Bangs Albert då han för första gången i sitt liv släpper sina drömmar lösa – i luciasärk och ett varghuvud i famnen. Samt Brittens geniala och Georg Riedel-enkla finalmelodi som jag hörde publiken högt och glatt tralla iväg hem med på Västra bron över Klarälven. 

Vilket också, enligt DN:s Sara Norling, var något som skedde efter Läckö-premiären 2007. Så kanske har det åstadkommits en ”Albert Herring”-effekt även i Karlstad. Komedier kan ju vara riktigt smittsamma.

Läs fler artiklar av Martin Nyström här och fler scenrecensioner här.