Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-en-forestallning-med-ett-budskap-och-hundra-uttryck/

Scenrecensioner

Scenrecension: En föreställning med ett budskap och hundra uttryck

Hampus Nessvold Foto: Fotograf Maja Kristin Nylander

Hampus Nessvold skapar sitt eget rum på scenen – han står mittemellan alla genrer och uttryck. Föreställningen bärs fram som ett välbalanserat båtskrov på vågorna, skriver DN:s kritiker Niklas Wahllöf. 

Att ha Suzanne Reuter på pojkrumsväggen och inte Lionel Messi. Att bara vilja sjunga, dansa, spela, och svälja gråten efter handdukssnärtarna i gympans omklädningsrum. Att som ung vuxen vara så vilse i mansrollen att man knappt klarar att umgås med män.

Fan, vad bögigt. Men om man inte ens är bög då, vad är man då? 

Hampus Nessvold är knappast först med att känna, tänka, prata om könsidentiteternas, rollernas, uppförandekodernas fortfarande obegripligt stora betydelse för vårt sociala spel. Om makt, utnyttjande, vilsenhet och livsskådespeleri.

Men på det här viset? ”Ta det som en man” är något så ovanligt, omöjligt, som ett spartanskt scenfyverkeri. En föreställning med ett budskap och hundra uttryck. 

Hampus Nessvold berättar om sig själv, och spelar andra. Dansar på klubb med tjejerna tills boysen kommer då det blir bärs och bresande. Med slappa handleder visar sin stenhårt manliga Tinderprofil på skärm och lögnerna som krävs för att swajpas höger. Måste en man alltid vilja ligga med sin tjej? Och samtidigt gilla fotboll? Nessvold, barfota och klädd i helvitt, drar fram asgarv och tystnad inom oss, ironiska flin och politiskt allvar, smärta och sorglöshet. Gossen är bara 23 men äger scenen som hade han inte gjort annat. 

Och han sjunger. Starkt, mäktigt, känsligt, som en Hozier fast med mer r'n'b än Elton John i stämbanden. Fyra låtar? Att inte veta hur många blir signifikant för ”Ta det som en man”: allt är så många, så mycket, som krävs. Föreställningen bärs fram som ett välbalanserat båtskrov på vågorna. Det märks att Mia Skäringer (som Hampus Nessvold gästade på ”No more fucks to give”) har stått för regin. Det finns en komposition här, en musikalitet från manus till framförande.

I perioder blir det dock för överdrivet, övertydligt. Som i inte roliga sketcher där nätporrens förmodade påverkan på unga mäns idé om sex manifesteras genom våldtäktsmanér och grafiskt kroppsspråk. Eller när Nessvold är utklädd till teatervaktmästare och karl av den gamla stammen, så gammal att den knappast längre äger representation. Då sjunker nivån till nästan skolteaterbuskis. Helt i onödan. För precis som ärendet, att hitta och tillåtas ha ett liv mittemellan utmejslade stenblock till roller och identiteter, så skapar sig Hampus Nessvold också sitt eget rum på scenen – han står mittemellan alla genrer och uttryck. Och gör alla lika bra.

Gossen är bara 23 men äger scenen som hade han inte gjort annat.

Läs fler recensioner av Niklas Wahllöf.