Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 12:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-en-uppdaterad-och-lite-snav-skapelse-pa-folkoperan/

Scenrecensioner

Scenrecension: En uppdaterad och lite snäv Skapelse på Folkoperan

Ann-Sofie Rase och Folkoperans orkester. Foto: Mats Backer

När Haydns oratorium om världens skapelse gestaltas på Folkoperan, vill man utmana 1790-talets normer. Det blir lite tramsigt, men ”Skapelsen” bjuder också på uppfriskande dynamik skriver Johanna Paulsson.

Rätta artikel

Det våras för vigseln på landets teaterscener. Inom loppet av ett par veckor har jag suttit i publiken och på samma gång deltagit som bröllopsgäst i två olika föreställningar. Först i Lars von Triers ”Melancholia” på Kulturhuset Spira med jordens undergång som fond, nu i ”Skapelsen” på Folkoperan med världens födelse som utgångspunkt. Till synes två helt olika typer av stycken som vart och ett på sitt sätt ifrågasätter bröllopet som ritual.

I likhet med Haydns ”Årstiderna” är ”Skapelsen” ett oratorium som ber om en scenisk gestaltning. Det blixtrar och dundrar när världen blir till i detta tredelade körverk som börjar med kaos och slutar med himmelsk lovsång. Joonas Tikkanens scenografi ramar effektfullt in orkester, sångare och skådespelare med tempelpelare, trappor och grönskande spaljéer. 

Långsamt vaknar ärkeänglarna upp i svarta fjädrar, som om paradiset redan var förlorat. Men så rör det sig också om den bibliska berättelsen filtrerad genom John Miltons epos ”Paradise lost” och upplysningstidens ideal.

Haydn kan sägas vara både hierarkiskt konservativ och modern på samma gång. När regissören Mellika Melouani Melani tar sig an hans oratorium med tyskspråkigt libretto av Gottfried van Swieten och talade sekvenser på svenska handlar det om att göra traditionskostymen mindre trång. 

Mot bakgrund av 1790-talets normativa ramar har alltså Folkoperan, i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern, velat bjuda in framtiden. Historien om Adam och Eva i lustgården ställs mot riktiga människors berättelser om kärlek med förhinder som immigrationslagar och krig, hederskultur, tvåsamhetsnormen eller rent av döden. En vackert inkluderande tanke som samtidigt tramsas bort bland brudslöjor och bubbeldrickande.

Konceptet är bekant från Melouani Melanis kioskvältare ”Carmina Burana” med 80-åriga damer och Bachs ”Matteuspassionen” i Joshua Sofaers regi. På förhand har man även annonserat efter äkta brudpar som vigs i slutet av föreställningen och får dansa bröllopsvals till ”An der schönen blauen Donau” i foajén. 

De autentiska livsödena berör, men poängen om den icke-normativa kärleken hade gått fram enbart med sådant som de svartvita film noir-scenerna på videoduken, gestaltade av skådespelare och helt utan att behöva exponera enskilda människors privatliv. Nu är det som om reality-tv flyttat in med allt vad det innebär av känslomässig exploatering.

Den läsning som vill vara bred blir paradoxalt nog snäv och gör att uppsättningen lätt tappar kontakten med musiken och själva texten. Men här finns också en stundtals uppfriskande dynamik mellan skådespelartrion Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rases gapigt uppkäftiga och fallna änglar samt tre skönsjungande diton. Inte minst Susanna Sterns viga sopranstämma glänser lika läckert som ett paradisäpple, fint flankerad av såväl basbarytonen Martin Hatlo som tenoren Jesper Säll. Med övertygande kraft klingar också Mikaeli Kammarkör och Folkoperans orkester under ledning av Anders Eby.

Läs fler av DN:s aktuella scenrecensioner här.