”Etsningar” är sista delen i Teresia Björks trilogi om konstnären Siri Derkert. Det är en befriande samtids-otypisk föreställning.
Dans
”Etsningar”
Idé, dans, koreografi: Teresia Björk.
Kompositör, musiker: Martin Landquist. Ljus: Anna Wemmert Clausen. Scenografi, kostym: Teresia Björk. Rekvisita: Sara Selander. Scen: Dansmuseet. Speltid: 55 min
Allt är bländande vitt i Teresia Björks föreställning ”Etsningar”, den avslutande delen i hennes trilogi om Siri Derkert som föregåtts av ”Vi–we–nous” (2016) och ”Without name” (2014). Det är så vitt att publiken mer anar än ser den mänskligt utbuktningen i nedre bildkant när serie fotografier projiceras på väggen. Stillbilder av Derkerts hus/arbetslokal i avkroken Sverige till byggnader, gator, boulevarder i konstnärshuvudstaden Paris där Derkert på allvar upptäckte sitt konstnärskap året före första världskriget.
Plötsligt, gradvis mer och mer, tycks en del av stillbilderna röra sig. En hopkrupen Teresia Björk, med ryggen åt publiken, klädd i vitt och med huvudet nedböjd, som smälter in i bilden. Men som ändå inte kan hindra kreativitetens framfart, vilket gestaltas av den hopkrupna kroppens hoppande, alltmer sprittande rörelser, uppåt, uppåt, mot vinkelväggens ouppnåeliga höjdpunkt. Samtidigt förblir hennes ansikte länge fördolt: allt som syns är tidvis hennes bakhuvud och elegant svepande armar och luftmålande händer.
Så småningom blottas ansiktet men hon fortsätter länge att liksom självförintande smyga sig fram längs föreställningens vita vinkelvägg som i ”Vi–we–nous” var brutalt svart, men som båda fallen för tankarna till Derkerts bildskapande och hennes sannolikt mest kända verk, utsmyckningen av Östermalmstorgs tunnelbanestation. Liksom tidigare framstår ”Etsningar” vara lika inspirerad av konstnärskapet som av Siri Derkert som en ovanlig föregångare och stark fighter i en extremt mansdominerad värld.
I flera avseenden är Teresia Björk, i bästa mening, befriande samtids-otypisk med sitt meditativt intensiva, tålmodiga och gärna påfallande konkreta, smått mimiska rörelsespråk. Många rörelsesekvenser upprepas gång på gång, men de bär på små frön av knappt synliga, likväl avgörande förskjutningar hos en människa och konstnär – och en dansare och koreograf – som växer med uppgiften. Ovanligast och starkast intryck gör ändå Björks nakna, intensivt skälvande ansikte. Lika känsloladdad och betagande expressivt som någonsin en hel dansarkropp.