Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-ett-drabbande-manskligt-mote-i-en-alldeles-sarskild-dag/

Scenrecensioner

Scenrecension: Ett drabbande mänskligt möte i ”En alldeles särskild dag”

Radarpar i ny tappning. Anki Albertsson som Antonietta och Stefan Clarin som Gabriele. Foto: Emmalisa Pauly

På Helsingborgs stadsteater ligger sång- och taldialogen nära replikerna från Ettore Scolas klassiska italienska film. Även scenografin lånar mycket därifrån. Ändå hittar ”En alldeles särskild dag” en egen, välklingande och drabbande ton.

Rätta artikel

Förr blev musikaler ofta film, i dag är det vanligare att filmer ligger till grund för nyskrivna musikaler. Som om man inte riktigt litade på musikdramatikens egen berättarkraft.

Men i en samtid med högerpopulism på frammarsch i Europa är ”En alldeles särskild dag” besvärande aktuell. Ettore Scolas filmklassiker från 1977 handlar om mötet mellan två människor som på olika sätt har tvingats utplåna sig själva för att passa in. Hon – Antonietta, en hunsad hemmafru trogen fascismens familjeideal. Han – Gabriele, en avskedad radiojournalist vars antifascistiska hållning och homosexuella läggning gör honom oönskad i ett samhälle där mannen förväntas vara make, far och soldat. 

Just denna särskilda dag i maj 1938, när en burfågel på rymmen för samman de omaka grannarna, är Hitler på statsbesök och hyllas med parader på gatorna i Benito Mussolinis fascistiska Italien. Genom radion i bakgrunden hörs brottstycken av stöveltramp och marschmusik. Regissören Annika Kofoed och hennes team tänker sig ett kammarspel i en stor kontext och lyckas förmedla varje millimeter av detta mänskliga möte i en sorgsen, vacker och vardagsnära historia om behovet av att bli sedd och förstådd. Men också om vikten av att se och förstå andra. Det förmedlas genom en elegant hybrid av sång- och talteaterdialog som ligger nära filmreplikerna. Inte minst när familjeplutonen ska mobiliseras på morgonen. 

Anki Albertsson och Stefan Clarin ändå Antonietta och Gabriele till sina, mycket levande scenpersoner

Tonsättaren, tillika kapellmästaren, P-O Nilsson på piano och dragspel leder ett gatumusikantiskt band (violin, klarinett/saxofon, bas och slagverk) som bidrar till det förhöjt vardagliga med storyns nyckeldans rumba och italiensk schlagermelankoli. Såväl ensemblens von Trapp-drillade ”Il Duce”-körer som att huvudpersonerna brister ut i inre monolog-nummer fungerar förvånansvärt väl. Vare sig det handlar om Antoniettas lättsammare hemhjälpsdrömmar eller om Gabrieles förtvivlan, på Rikard Wolff-vis fylld av både sårbarhet och bitter beska. 

Läs fler recensioner och andra texter av Johanna Paulsson. 

I Karin Linds scenografi kan man bocka av filmrekvisitan, från den trasiga taklampan till torkvindens tvättlinor och arkivklipp med flygformationer i storbild. Men bland dessa nödvändiga miljömarkörer gör Anki Albertsson och Stefan Clarin ändå Antonietta och Gabriele till sina, mycket levande scenpersoner – inspirerade av, men aldrig imiterandes ikonerna Sophia Loren och Marcello Mastroianni. I stället har duon hittat en egen ton, ledigt agerande i Anna Ardelius tidstypiska kostymer.

Tillsammans är de tu omgivna av konformitetens apostlar: Portvaktsfrun (en amper och vokalt stabil Evamaria Björk) samt barnen och Antoniettas domderande make Emanuele Tiberi (en dandylik Tobias Borvin) i strama uniformer. Att två stora fläktar i fonden ska symbolisera omgivningens tryck får man visserligen läsa sig till i programboken. Men i övrigt är den här turnerande samproduktionen mellan Helsingborgs stadsteater och Malmö opera en välklingande, dramaturgiskt tydlig och drabbande föreställning.

Läs fler av DN:s scenrecensioner.