Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-ett-dromspel-knyter-an-till-strindbergs-forlaga/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Ett drömspel” knyter an till Strindbergs förlaga

Hannes Meidal och Gunnel Lindblom i ”Ett drömspel” på Strindbergs Intima teater. Foto: Per Bolkert

Anna Petterssons bearbetning av Strindbergs ”Ett drömspel” påminner Leif Zern om absurdismen i 1890-talets Paris. Föreställningens verkliga behållning är dock att den likt sin förlaga saknar tydlig rollförteckning, skriver DN:s scenrecensent.

Det är lätt att glömma att Strindberg är en av våra roligaste författare. Man kan slå upp vilken sida eller replik som helst i ”Ett drömspel” och få sig ett gott skratt. Det är synd om människorna, men det är inte synd om publiken. 

Jag vet inte exakt varifrån Anna Pettersson har hämtat inspiration till sin bearbetning av just ”Ett drömspel” på Strindbergs Intima Teater, men det finns ögonblick då jag misstänker att det kan ha varit från Paris på 1890-talet. Där hade Alfred Jarrys ”Kung Ubu”, startskottet för absurdismen, premiär 1896. Som Margareta Sörenson utförligt berättat om var Strindberg tidigt intresserad av kasperteater och skuggspel och planerade även att använda dans i sin aldrig förverkligade uppsättning av ”Drömspelet” på Intima teatern 1907.

I Anna Petterssons version dansas det mycket riktigt i ett par avsnitt. Även Kasper anas i den dockliknande framställningen av Officern, här i flera scener spelade av tre uniformsklädda aktörer som i talkör får dela på pjäsens i särklass tyngst vägande replik: ”Victoria!” Hon som aldrig kommer, åren som går, blommorna som vissnar, upprepningarnas helvete.

Det är knappast en finslipad föreställning, den slår åt olika håll i den ombyggda teatern, med halva publiken placerad på vridscenen och den andra i det som återstår av den bekvämare salongen. Lustigheterna är många och inte alltid subtila. Jag vill gärna tro att Strindberg menar något annat med livets pinobänk än dessa påminnelser om vår tids lättkränkta människor. Strindbergs egen kränkthet är både lättare att ta till sig och att le åt. På en gång barnslig och metafysisk: ”Inte behöver man ha gjort något för att råkas av livets små obehag.”

Den som läser en vanlig bokupplaga av ”Ett drömspel” lägger kanske märke till att den saknar rollförteckning, en viktig poäng som till slut visar sig vara den verkliga behållningen av Anna Petterssons tolkning. Här delar ensemblen på flera av rollerna, som i Strindbergs egen anvisning: ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.” 

Jag har aldrig upplevt det lika tydligt. Nu tänker man inte på ”rolltolkningar” utan på Stefan Johansson i olika skepnader som Affischörn, Magistern eller Kristin med sitt ”Jag klistrar”; eller på Hanna Nygårds och Fanny Sperlinge som en både vardaglig och mer överjordisk Indras dotter. Snart känns det oviktigt vem som är vem. Hannes Meidal tar visserligen stor plats med sin auktoritet, liksom Gunnel Lindblom med sin underbart lyriska stämma, vilket inte hindrar henne från att spela Beckett i rollen som Den Blinde. Advokaten och Portvakterskan, det kunde vara jag.

Med Staffan Westerberg i ett filmat inslag, inlindad i en stjärnbeströdd filt, får ännu en av Strindbergs anvisningar sin fullbordan: ”Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens”.