Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-fa-scenkonstverk-skapar-ett-sadant-fysiskt-illamaende/

Scenrecensioner

Scenrecension: Få scenkonstverk skapar ett sådant fysiskt illamående

Jakob Öhrman och Janet Rothe Foto: Nurith Wagner Strauss

Markus Öhrns ”Våld i nära relationer” är en närmast outhärdlig uppvisning i estetiserat våld. Men det finns också en faktor som gör att de allra flesta borde se den, skriver Lisa Boda.

22 svenska kvinnor misshandlades till döds av en nuvarande eller före detta partner 2018. 

13.400 fall av misshandel mot kvinnor med en nära relation till förövaren anmäldes samma år enligt Brottsförebyggande rådet. Men mörkertalet är stort.

Män som slår är ofta skickliga på att måtta slag mot kroppsdelar som skyls av kläder. Konstnären och teaterregissören Markus Öhrn gör tvärtom: alla vidrigheter som ryms i de statistikspäckade rapporter som tapetserar foajén dras fram i ljuset under ”Våld i nära relationer”, en fem timmar lång performance utan dialog. 

Även scenen badar i kallt lysrörsljus. Hemmet framför oss är vitt och fräscht, bara ovanför sängen hänger en röd tavla med den illavarslande uppmaningen ”Be happy”.

Skådespelarna bär överdimensionerade masker av Makode Linde. Hustruns mask har uppspärrade ögon som påminner om serietecknaren Nina Hemmingssons figurer. Maken – som från att han gör entré är scenrummets nav och sadistiske härskare, värre när han smeker än när han slår – har fastnat i ett sarkastiskt leende. 

Masken är ett genidrag – en stum projektionsyta med en på samma gång distanserande som allmängiltig effekt. Den klassiska livemusiken, framförd av pianisten Arno Waschk, bidrar till känslan av skev normalisering, men blir också en skönklingande tröst under denna helvetesresa genom konsekvenserna av en urspårad mansroll och ett samhälle som, trots förnämliga insatser på sina håll, allt för ofta sviker. 

Skådespelarna Janet Rothe och Jakob Öhrman saknar möjlighet till synligt minspel, men imponerar desto mer med sitt kroppsspråk som balanserar på karikatyrens rand: hon i högklackat med korslagda ben, han som bresar med framskjutet skrev och utövar kontroll till och med i sömnen. 

”Våld i nära relationer” är feel bad upphöjt till feel fruktansvärt, tänk Lars von Triers mest ångestframkallande scener på repeat i tre timmar. De återstående två timmarna väntar och bävar vi med slagpåsen medan hon sminkar över och moppar upp inför nästa rond. Eller tar välbehövliga pauser, publiken uppmanas att komma och gå som de vill under kvällen – när, undrar man, får de kuvade kvinnorna respit?

Frågan är om allt detta våld verkligen är nödvändigt? Och så länge? 

Ett möjligt svar till regissören Markus Öhrns konstnärliga avvägande finns i en av forskarrapporterna: ”Våld i nära relationer skiljer sig från andra former av övergrepp genom att det ofta utövas under en längre period och ökar i intensitet med tiden”. 

Ändå tvekar jag; har alltid avskytt estetiserat våldsfrossande, klarar inte ens att se de mest populära tv-serierna. Jag hinner också förbanna Öhrn, kritikeruppdraget och inte minst mig själv ett flertal gånger denna långa lördagskväll. 

När kvinnan efter en synnerligt hårdhänt omgång kravlar förbi intill mina fötter, lämnande en genomfartsled av blod på det vita scengolvet, är jag nära att gå hem. Maken ska ingenstans: han betraktar lugnt hustruns flyktförsök medan han kavlar upp skjortärmarna. Låter henne nå utgången innan han grabbar tag om fötterna, släpar in henne igen och kastar byltet på sängen, våldtar sista motståndsgnistan ur henne medan blodstänket färgar den vita väggen runt ”Be happy”-tavlan röd.

Inte sedan Galeasens ”Vår klass” 2013 har en föreställning framkallat sådant fysiskt illamående.

Varför tycker jag då ändå att du bör utsätta dig för ”Våld i nära relationer”?

Låt oss göra ett test. Håll för inledningen av texten och försök att minnas siffrorna. Tjuvkika inte!

Fick du alla rätt? Okej, du slipper se den. 

Svårt att minnas? Begripligt, det är alltför lätt att låta de mördade kvinnorna runda empaticentrum och försvinna i statistiken.

Det gör de inte efter fem timmars misshandelsperformance. 

Voilà ett tips till kulturchefer och andra som anser att scenkonsten inte fångar upp samtidens mest angelägna frågor.