Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 01:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-flickvannen-mindre-engagerande-med-dumforklarad-huvudperson/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Flickvännen” mindre engagerande med dumförklarad huvudperson

Både golvet och möblerna är oskyldigt vita, men Karin (Natalie Sundelin) är inget offer, skriver Jacob Lundström. Här med Alma Pöysti, Simon J Berger och Thérèse Svensson i bakgrunden. Foto: Staffan Claesson

I ”Flickvännen” undersökte Karolina Ramqvist huvudpersonen Karins längtan efter att leva i en ojämlik relation med en gangster. Marianne Lindberg De Geer förvandlar henne till ett mähä, skriver DN:s Jacob Lundström. 

Jacob Lundström
Rätta artikel

Karolina Ramqvists ”Flickvännen" är inte självskriven för teater. Det är en roman i jagform, som till största del utspelar sig inuti huvudpersonens skalle, medan hon väntar på att gangstern John ska komma hem. Vi får följa hennes repetitiva vardag i det tomma huset, inklusive alla invanda rationaliseringar kring livet hon valt. Och det är inte helt enkelt att scentolka en inre monolog, med otaliga tillbakablickar, under ett otåligt men händelsefattigt stillestånd.

Marianne Lindberg De Geers ”Flickvännen” har också mött en del hinder på vägen, även om det inte har gällt själva textbearbetningen. Premiären var planerad redan till december 2015 på Kulturhuset Stadsteatern, men sköts upp efter avhopp från ensemblen. Nu spelas ”Flickvännen” till slut på Uppsala stadsteater, med helt andra skådespelare.

I huvudrollen återfinns Natalie Sundelin, som står på scenen under hela föreställningen, ofta bara med publiken som samtalspartner. Hon går omkring i sin yogaoutfit hela dagen, somnar ensam i soffan med tio sitsar. Både golvet och möblerna är oskyldigt vita, men Karin är inget offer – utom möjligen för sitt eget modersuppror. Hennes mamma (Eva Fritjofson) dyker ibland upp vid scenkanten för att uttrycka sin besvikelse över dotterns osjälvständiga livsval.

Det finns en feministisk frågeställning i ”Flickvännen": kan man leva i en ojämlik kärleksrelation av fri vilja? Karin verkar älska känslan av att vara ägd, eller rättare sagt att betinga ett högt värde. John skulle kunna få vem han vill, men har valt Karin. Hon har låtit honom få henne, trots att hon egentligen är för bra för honom.

Allt detta berättar Karin för oss men tonen är disharmonisk från första stund. Av Ramqvists nedtonade för att inte säga medvetet monotona roman har Marianne Lindberg De Geer valt att göra… en komedi? Det är visserligen inte jätteroligt, och skrattet kan väl vara en ventil för Karins kvävda panik, men det tar omedelbart udden av personporträttet. På scenen framstår hon som fnittrigt förtjust snarare än sval och kokett. I stället för att undra över vem hon är får vi facit direkt. Karin skrattar rätt ut som en galen.

Ibland konfronteras Karin med tanken på ett svenssonliv. Exempelvis när hon får oanmälda besök av grannen, spelad av Simon J Berger med komisk snedträff i korta shorts. Han gör även rollen som den frånvarande pojkvännen, som emellanåt gör lika platt som stum entré på scenen i svarta kläder.

Uppsättningen får mera liv i andra akten som utspelar sig under en hemmafest i desperationens tecken, tillsammans med andra gangsterflickvänner. Soffan välts omkull och allting dränks i blodrött ljus. Alla börjar prata förbjudet om att dumpa sin kille.

Romanen fångade gangsterlivets ambivalenta lockelser och Karin speglade sitt liv i paret Henry och Karen Hill, vars levnadsöde skildrades i Martin Scorseses ”Maffiabröder", som hon sett tusen gånger. På scenen har hon tänkt så långt utanför medelklassboxen att hon har skapat ett eget dockhem, men den feministiska frågeställningen känns ju mindre engagerande när huvudpersonen är ett dumförklarat mähä.

Läs en intervju med Karolina Ramqvist.