Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 14:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-folkteatern-spelar-fram-flera-sanningar-om-karin-boye/

Scenrecensioner

Scenrecension: Folkteatern spelar fram flera sanningar om Karin Boye

Bild 1 av 2 Lovisa Onnermark och Maria Zakrisson Mortensson i ”Nakna som foster och gudar”.
Foto: Foto Markus Gårder
Bild 2 av 2 Maria Zakrisson Mortensson, Lena B Nilsson och Sara Turpin (som Karin Boye).
Foto: Foto Markus Gårder

”Nakna som foster och gudar” som spelas på Folkteatern i Göteborg, är en föreställning om poeten Karin Boyes kärleksliv. Det blir visuellt och vardagsvackert, men saknar verklig nerv, skriver DN:s Isa Andersson.

 

Att dramatisera litterära klassiker har blivit något av Folkteaterns signum på sistone. Mellan uppsättningarna av Jane Eyre och Madame Bovary görs nu en avstickare till den litterära giganten Karin Boye och dennes dolda, lesbiska kärleksliv. Isabel Cruz Liljegren har skrivit en sorts känslomässig, tillrättalagd pusseldeckare som kretsar kring tiden före och efter Boyes självmord i Alingsås 1941, med hennes livskamrat Margot Hanel i centrum. 

Mats Sahlströms scenrum är sällsamt vackert, ljust grått som en färglös vardag eller ett blekt fotografi. Inventarierna är Ernst Kirchsteiger-grå, inklusive krukväxterna. I gråsladdrig morgonrock och stripigt hår sitter en blek Margot (Maria Zakrisson Mortensson) i enerverande stiltje i dyningarna efter Karins försvinnande. Ideligen öppnas ytterdörren och in stiger antingen den gemensamma, pladdriga vännen Kajsa (Lovisa Onnermark) eller Karins nedlåtande, dräpande dominanta och komiska mamma (Lena B Nilsson) som turas om att ge sitt perspektiv på relationen mellan divan Karin och den obildade Margot. 

Handlingen utspelar sig i Karin och Margots lägenhet, som också är skådeplats för videoprojektioner och korsklippta tillbakablickar till 30-talets Berlin. Sara Turpin gör en självgod Boyeprimadonna, en plågad poet och lättsinnig nattklubbsbesökare, som kastas mellan kärlek och pliktkänsla att rädda den unga, judiska flickan Margot undan nazismen.   

Älskade verkligen Karin Margot? Varför tog hon livet av sig? För den som väntar sig lösning på gåtan får på nöten. Som Karin säger på scenen: ”Vad är sanning? Det beror på vem du frågar”. En självklar tanke, som hela föreställningen också bygger på. Återstår: en visuellt vacker skildring av en tid och en kärlekshistoria som visserligen borgar för stor dramatik – men där ingenting riktigt skaver på scenen.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här.