Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-fonsterlost-och-klaustrofobiskt-nar-adeln-intrigerar-i-malmo/

Scenrecensioner

Scenrecension: Fönsterlöst och klaustrofobiskt när adeln intrigerar i Malmö

Erik Olsson, Linn Mildehav och Susanne Karlsson i Farliga Förbindelser. Foto: Emmalisa Pauly

Den stora förtjänsten med Malmö Stadsteaters ”Farliga förbindelser” är att den tydligt gestaltar cynismens glädjelöshet och samtidigt lyckas vara rolig, skriver Per Svensson.

Per Svensson
Rätta artikel

Det lär ha varit den franske religiöse reformatorn Jean Calvin som myntade begreppet ”libertin”. Det var tänkt som en förolämpning riktad mot de klentrogna som inte ville inordna sig i de rättrognas ordning. Betydelsen kom sedan att bli mer specifik: en libertin var framför allt sexuellt amoralisk. Den mest kände, eller ökände, libertinen är förmodligen markis de Sade.

Det finns en intressant paradox här. Libertin är härlett ur det latinska ordet för fri. Men de Sades sexuella universum är på många sätt en spegelbild av Calvins strängt systematiska teologi. Markisen är besatt av sexualitetens algebra, inte av njutning och utlevelse. Inte mycket till frihet där.

Helt stilenligt därför att scenen på Hipp i Malmö förvandlats till en fönsterlös och klaustrofobisk boudoir med väggar av köttfärgade draperier. Här iscensätts britten Christopher Hamptons dramatisering av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Choderlos de Laclos roman ”Farliga förbindelser”, byggd kring två libertiners grymma lekar.

Regissören Ada Berger framhäver i en intervju i programhäftet just leken som sin uppsättnings bärande tema. Och det stämmer om man tar fasta på det regelstyrda och rituella i leken, dess upprepningstvång. Men om leken också ska vara frihet och glädje så är markisinnan de Merteuils och greve de Valmonts aktiviteter kring sängen sannerligen inte någon lek.

Ensemblen ser ut att ha plockats upp ur en twistpåse, de karikerade överdimensionerade 1700-talskostymerna i grälla färger skulle göra varje femåring överlycklig.

Det är denna föreställnings stora förtjänst att den tydligt gestaltar cynismens glädjelöshet, klär världs- och människoföraktet i dess rätta fångdräkt, men samtidigt lyckas vara uppsluppen och rolig. Ada Berger har, inser man, inte för inte tidigare samarbetat både med Sissela Benn och Liv Strömquist.

Ensemblen ser ut att ha plockats upp ur en twistpåse, de karikerade överdimensionerade 1700-talskostymerna i grälla färger skulle göra varje femåring överlycklig. Också spelstilen har lämnat realismen långt bakom sig för att i stället hämta inspiration från commedia dell’arte, fars, mim, balett.

De libertinska vargarnas alfahona är markisinnan de Merteuil. Det är hon som pekar ut lammet som salongsprofilen Valmont ska sätta tänderna i; den 15-åriga oskulden Cécile. Greven säger dock nej. Han månar om sitt rykte och hon är ett för lätt byte. I stället vill han (be)lägra den überdygdiga madame de Tourvel.

Susanne Karlsson gör Merteuil till vilande vulkan av vrede. Erik Olssons grånade säljare är som klippt ur en reklamfilm för Dressmann och månar på ett övertygande sätt om sitt dåliga rykte. Mest imponerad blir jag kanske ändå av Mari Götesdotter som låter fingrar och fötter säga mer än tusen ord som madame de Tourvel. Det är också hon som för in den ogarderade kärleken i det slutna rummet och låter den slå hål på de murväggar libertinerna byggt krig sig själva. 

Christopher Hamptons dramatisering gjordes på 1980-talet. Då blev också ”Farliga förbindelser” storfilm inte bara en gång (”Farligt begär” och ”Valmont”). Storyn var helt rätt i ett den nyupptäcka egoismens och den krypande aids-ångestens decennium.

Och vad säger oss då ”Farliga förbindelser” i dag? Kanske trots allt detsamma som då. Fri är man först när man vågar ge upp sig själv.

Läs fler scenrecensioner i DN.