Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 20:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-for-att-jag-sager-det-tar-sig-an-vuxna-harskartekniker-mot-barn-med-humor/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”För att jag säger det” tar sig an vuxna härskartekniker mot barn – med humor

Nina Rashid i ”För att jag säger det”. Foto: Anna Drvnik

Unga Klara tar sig an förhållanden mellan barn och vuxna i ”För att jag säger det”. Det handlar om vardagsstress och omedvetna härskartekniker men är lekfullt och kärleksfullt gjort. DN:s Pia Huss har sett föreställningen.

Pia Huss
Rätta artikel

 

I slutet av 1970-talet gjorde Gösta Ekman och Lena Söderblom en rad tv-avsnitt (Herr och Fru Papphammar, finns i SVT:s Öppet arkiv) om hur det skulle te sig om vuxna behandlades som vi behandlar barn. Resultatet var och är fruktansvärt. Fruktansvärt roligt och faktiskt fasansfullt, snudd på övergrepp, när Ekman i rollen som barnet knuffas runt på stan och åthutas å det grövsta. Men som så ofta förmår komiken synliggöra något verkligt allvarligt.

På samma vis är Unga Klaras ”För att jag säger det” en lekfull, vacker och synliggörande föreställning om förhållandet mellan barn och vuxna. Om vuxnas, ofta så omedvetna, härskartekniker och om den sköra linjen mellan vad som är förtryck och en rimlig gränsdragning.

Barnperspektivet slår kullerbytta och får mitt i snurren syn på vuxenvärldens tillkortakommanden

Men där Ekman-Söderbloms små akter var pepprade av verbala kränkningar, är gestaltandet hos Unga Klara fåordigt. Här är det i stället kropparna, dansen, mimiken som berättar. Och gör det med besked. En nio skådespelare stark ensemble tar publiken med storm. Ensemblen arbetar den ena stunden som en rörelse, ett uttryck. Ett mänskligt fiskstim som glittrar runt framför den karamellfärgade fonden, ett scenrum som understryker att här befinner vi oss i den lekfulla fantasi som samtidigt beskriver verkligheten. Barn som till exempel skyndas på för att hinna, hinna, hinna till förskolan, jobbet, vardagen. Stimmet löses upp och två och två rör sig skådespelarna diagonalt dansande, snubblande med kläder som barnet knappt hinner få på mitt i stressen.

Här får en hel molnbank av vita tyllkjolar visualisera varjehanda: persedlar, hårmanar och, förstås, drömmar. Här möter vi barnen som själva lyckliga klär på sig men sedan rättas till med de vuxnas resoluta handgrepp och standarduttrycket ”SÅ!”, ”SÅ!”, ”SÅ!” Och ja, just ser ofta vuxen/barn-vardagen ut. Det är inte roligt alla gånger men samtidigt finns i Farnaz Arbabis regi, Anne Jonssons koreografi och ensemblens uttryck, en allomfattande och försonande värme och humor. Barnperspektivet slår kullerbytta och får mitt i snurren syn på vuxenvärldens tillkortakommanden. Det är faktiskt lite synd om vuxna och barnet ler överseende med vissheten att det, kanske, småningom vill hantera sin egen vuxenhet en aning annorlunda. Vi må hoppas. Och just nu hoppas jag att många, många vuxna följer med sina förskolebarn och ser ”För att jag säger det”. Den är nämligen en liten pärla.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här.