Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-for-biten-av-sina-egna-infall/

Scenrecensioner

Scenrecension: För biten av sina egna infall

Bild 1 av 3
Foto: Matilda Rahm
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Carlos Romero Cruz spelar vampyren Eli i ”Låt den rätte komma in” i Vällingby.
Foto: Matilda Rahm

Johan Paus uppsättning av ”Låt den rätte komma in” saknar förtätning och koncentration. Teatraliteten har skruvats upp i denna överlånga och sökta vampyrteater. 

 

På reklambilden till ”Låt den rätte komma in” poserar Carlos Romero Cruz hopkrupen på ett broräcke i en ljusfärgad tröja, med en blick som antyder att vampyren Eli är redo för både flykt och attack. Det är ett fotografi som osar skräck – och det är snudd på genrevilseledande marknadsföring. Uppsättningen på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby, baserad på John Ajvide Lindqvists moderna klassiker, är nämligen ingen mörk vintersaga som motsvarar förväntningarna.

Inte främst för att Eli har en helt annan kostym och uppsyn på scenen, utan för att det är en föreställning som kastar sig mellan stämningslägen men aldrig landar någonstans. Eventuella olustkänslor från blodsplatter och ljuseffekter osäkras av dialekthumor och kubbspel. Det blir mycket spring mellan gungorna på vänsterkanten och stegställningen i andra änden av scenen, mindre koncentration och förtätning.

Det handlar fortfarande om den mobbade tolvåringen Oskar som blir vän med en obestämbar varelse vid lekplatsen, om vuxenvärldens svek och längtan efter kärlek. Idén att göra ”Låt den rätte komma in” just i Vällingby är förstås utmärkt – det är bara ett par stationer norr om förlagans Blackeberg. Eftersom det handlar om två förortscentrum som spirade ur samma 1950-talsdrömmar, får berättelsen från samhällets skuggsida alltså en kongenial inramning.

Ändå känns det som att uppsättningen utspelar sig i ett ingenmansland. Möjligen beror det på att den bygger på en brittisk dramatisering av Jack Thorne från 2013, som knappast fördjupar sig i svensk socialpsykologi.

Genom fönstren i lokalen får vi förvisso skymta centrumtorget, när Oskar och Eli jagar varandra över kullerstenarna. En annan sekvens är rentav utlokaliserad till huset mittemot teatern och publiken får följa Elis blodtörstiga överfall på avstånd genom ljussken och gallskrik i högtalarna.

Det är roliga grepp, men som så mycket annat i den här uppsättningen blir det inte mer än just grepp. Ett annat exempel är förkärleken för störningsljud, med skådespelare som knastrar i mikrofoner eller mumsar på äpplen, av oklar anledning och med sökt effekt.

Kostymen består av omatchade second hand-plagg medan ensemblen främst verkar agera efter devisen ”vuxna som leker barn”. Regissören Johan Paus har onekligen skruvat upp teatraliteten, vilket gör att scenversionen slår sig fri från romanens och filmens fastetsade bilder.

Det hjälper inte när själva kusligheten förfuskas genom en rastlös gestaltning. ”Låt den rätte komma in” är överlång vampyrteater som mest känns biten av sina egna infall.