Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Scenrecension: Full fart i modern version av ”Romeo och Julia”

Lena T Hansson och Oldoz Javidi i ”Romeo och Julia”.
Lena T Hansson och Oldoz Javidi i ”Romeo och Julia”. Foto: Malin Arnesson

Ingegärd Waarenperä har sett ”Romeo och Julia” på Helsingborgs Stadsteater.

Teater

”Romeo och Julia”

Regi: Peter Oskarson efter William Shakespeare.

Översättning och bearbetning: Jan Mark och Peter Oskarson. Scenografi och kostym: Peter Holm. Koreografi: Kajsa Giertz. Musik: Malte ”Cikada” Leander och Nicole ”NicVibe” Wiberg. Medverkande: Gustav Berg, Oldoz Javidi, David Sigfridsson, Nils Dernevik, Tobias Borvin, Alexander Abdallah, Lena T Hansson, Abduljabbar ”AJ” Alsuhili, Rolf Christianson, Ruben Lopez, Viktoria Wikberg, Sara Ingelstam-Franzén/Tinna Magnusdottir, Nicole ”NicVibe” Wiberg. Scen: Helsingborgs Stadsteater. Speltid: 2 tim 30 min.

 

Peter Oskarson har gjort Shakespeare i Skåne förut. 1979 var det ”En midsommarnattsdröm” med Rolf Lassgård som Puck. Då hånades hantverkarna av de fina brudparen för sin taffliga amatörteater. Harmonin sprack och pjäsen vändes ut och in. Verkligheten (eller om det var tidsandan?) gick över scenen.

Det är kanske inte teaterhistoria, men relevant ändå, för nu gör Oskarson samma sak i större skala. Oskarson/Mark lämnar inte sten på sten av den gamla pjäsen. Roller har försvunnit och lagts till och Shakespeare för vår tid talar givetvis inte blankvers, utan rappar.

Först och främst i gestalt av rapparen NicVibe (Nicole Wiberg) med support av Clownen, Abduljabbar ”AJ” Alsuhili. De två ledsagar, kommenterar, driver på spelet, ihop med musiken av NicVibe och Malte ”Cikada” Leander: högt tempo, underbar rytmkänsla, poetiskt, roligt.

Så blir det fart också. De två släkternas pampiga huskulisser skiljs åt av ett lättklättrat plank. Och fastän Romeos föräldrapar är struket lever striden. Vår tids konflikter mer än anas i tonfall, ord och klädesplagg, som Julias sjal, den hon sveper om sig så hemvant ute på stan.

Den lilla flickfurstinnan, på premiären Sara Ingelstam Fransén, har trots ansenlig auktoritet fullt sjå med hetsporrarna. Merco och Tyball (David Sigfridsson och Alexander Abdallah) skrapar med skorna och går på varandra i frustande unghingstkoreografier. Det slutar som alla vet med död, fast den snälle och personlige Benny (Nils Dernevik) försöker avstyra.

Romeo (Gustav Berg), nyss en burrig, yrvaket förälskad slyngel blir snart en stram vuxen man. Julias (Oldoz Javidi) späda, flickaktiga gestalt är mäktig en rasande, tonsäker passion. Deras kärlek är kysk och sedd på håll, fokus ligger på våldet. Det är synd även om det gör historien yngre och råare.

Lena T Hansson som Julias ”Dadda”, alltid i perfekt, vibrerande balans mellan humor och förtvivlan, bejublas av publiken. Prästen Lorre (Rolf Christianson), en naiv praktiker, vill snirkla ut Julia från tvångsäktenskapet med Tobias Borvins kokette, fule och skönt falsettsjungande Paris. Allt går över styr.

Inte ett enda bevingat citat (”Den missnöjde dör alltid fattig” måste vara ur Mark/Oskarsons egen fatabur) och halva pjäsen bortstruken – ändå överraskar det och imponerar, hur mycket Shakespeare detta ändå är.

Historien är odödlig och texten, dess ögonblicksbilder, hittar snabbare än mer trogna översättningar till pjäsens puls. Vad rapen gör för vår förmåga att uppskatta diktion, satsmelodi, poetisk fingertoppskänsla, dramatisk attack går inte att överskatta. Bearbetningen är transparent: genom pjäsen ser vi nutid, genom nutiden ser vi pjäsen.

Det räcker. Därför blir det ibland problem när ännu en nivå läggs till. När mitt i pappa Capos (Ruben Lopez) våldsamma utbrott mot den trotsiga Julia, skådespelarna börjar diskutera det politiskt korrekta med att dra in hedersvåldsfrågan i pjäsen. Eller när Tobias Borvin i Paris-rollen plötsligt klagar över att framställas som pedofil. Då blir det tårta på tårta, något skrivs oss på näsan.

Det som överraskade 1979 fungerar inte i dag, när föreställningen visar oss världen på egen hand, bara med sin ungdomliga självsäkerhet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.