Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: Glängtan på Backa teater har något för alla

Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Barbro Carelius Hallgren, Stefan Abelsson och Josefin Neldén i ”Glängtan” på Backa teater.
Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Barbro Carelius Hallgren, Stefan Abelsson och Josefin Neldén i ”Glängtan” på Backa teater. Other: Ola Kjelbye

”Glängtan” är en spretig föreställning. Som vackrast när trädens sus blandas med barnrösterna

TEATER
”Glängtan”
Av Stefan Åkesson
Regi: Lars-Eric Brossner. Koreografi: Cecilia Milocco. Scenografi och kostym: Heidi Sakkonen. Kompositör: Lars-Eric Brossner. Ljus, ljud och hologram: Niclas Ericsson. Med: Stefan Abelsson, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Barbro Carelius Hallgren, Mats Nahlin, Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand. Scen: Backa teater, Göteborg. Speltid: cirka 50 minuter.

Det står ett träd i Dalarna som är nästan tiotusen år gammalt. En gran. Den har stått där sedan förra istiden. Lågstadieeleleverna i publiken på Backateaterns premiär av ”Glängtan” verkar inte riktigt ta till sig den informationen. Siffran är kanske väl abstrakt för någon som bara hunnit leva i sju år av de där tiotusen.

Men vi på vuxenraderna längre bak kippar efter andan inför dessa svindlande perspektiv. Snart är dock rollerna ombytta. När det dyker upp regnmoln i form av hologram, väser den mycket unge mannen bredvid mig ”AWESOME!” på ren göteborgska.

Och visst är de rätt häftiga, ljus- och ljudansvarige Niclas Ericssons hologram, även om de onekligen står ut något mot Heidi Sakkonens enkla, dramatiska träkulisser – tre stora, utsågade ovala hål i djupled som ger en tunneleffekt. Men känslan av ”Trickfilm! I verkligheten!” är oemotståndlig nog för att man ska ha överseende med den sortens petitesser.

För nog har ”Glängtan” något för alla, även om den uttalat riktar sig till en lågstadiepublik. Men det är också lite av problemet. För det blir lätt spretigt när man försöker vara alla till lags.

Stefan Åkessons föreställning bygger på ”Trädens hemliga liv”, en bestseller från 2015 om träd som sociala varelser. På Backateatern ramas fakta från boken in av en berättelse om en liten skara människor – fem skådespelare ledsagade av en saxofonist – som gått vilse i skogen och i sina försök att finna vägen ut tvingas förhålla sig till träden som både artfränder och hinder och varvar sin kamp med att filosofera kring träd, liv, rymd och sannolikhet.

Det blir som en uppsättning snygga bitar från två, kanske tre helt olika pussel. Är det populärvetenskap för barn? En filosofisk betraktelse över det lilla livet i det stora universum? Eller en expressionistisk saga?

De intressanta små faktoiderna om träd och den invävda berättelsen om Alexei Leonov – den första människan som svävade fritt i rymden utanför farkosten och sedan nästan inte lyckades komma in igen – är engagerande, men något över huvudet på sin tänkta publik.

Och själva handlingen, de vilsegångna, mest frustrerande. Sluta gå åt höger hela tiden! Vi har förstått att ni hela tiden kommer tillbaka till samma ställe, tacksåmycket.

Det är som finast precis i början när bruset av viskande, fnissande barnröster samspelar med ensemblens trädväxande. De blir till skogens susande och närheten mellan människa och natur blir mycket påtaglig och trivsamt trädkramande. Vi delar på världen allihop. Men det skadar aldrig att bli påmind om det med ett riktigt awesome hologram.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.