Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-13 22:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-gransfall-ar-en-intellektuell-sitcom-om-godhetens-dilemma/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Gränsfall” är en intellektuell sitcom om godhetens dilemma

Cecilia Frode och Jessica Liedberg i ”Gränsfall”. Foto: Carl Thorborg

”Gränsfall” på Playhouse handlar om diskriminering och representation och skulle kunna liknas vid en fikarumsdiskussion – men är smartare än så. DN:s Maina Arvas har sett. 

 

Vill du också förändra världen? Men till vilket pris – för dig personligen? Enligt Charlie i ”Gränsfall”, nyskriven amerikansk dramatik från 2018 av Joshua Elias Harmon, vill hans föräldrar gärna vara världsförbättrare så länge det inte kostar dem ”ett skit”? Det vill säga i makt, positioner och reda pengar.

Charlie själv (Linus Nilsson) har då just kommit ut ur den livskris det innebär att inte bli antagen till Yale, vilket han och hans föräldrar har drömt om sedan han var åtta år. Samtidigt som hans bästa vän kom in, trots sämre betyg. Till saken hör att vännen är svart.

Ja, där hör vi startskottet för en diskussion om våndorna hos vita medelklasspersoner som väldigt gärna vill äta kakan av att vara goda människor som arbetar för mångfald men också väldigt gärna vill ha den kvar i form av de egna vita privilegierna. En pjäs om vita tårar, om man så vill.

För till saken hör också att Charlies mamma Louise (Jessica Liedberg), som är chef för antagningsenheten på den privatskola där sonen går och pappan (Björn Lönner) är rektor, har ägnat sin karriär åt att höja antalet icke-vita elever på skolan. När andelen ser ut att ha höjts från 18 till 20 procent firar paret med ett riktigt fint vitt vin.

Man kan skratta länge åt den självgoda vita ängsligheten. Men efter två timmar infinner sig ändå en viss trötthet.

Kanske frestar det att på pappret avfärda pjäsen som en fikarumsdiskussion eller dramatiserad twittertråd men den är smartare än så. Harmon har ritat upp en intellektuell sitcom som ställer olika argument mot varandra kring diskriminering, representation, jämställdhet, kompetens, ideal och föräldraskap. Bästa vännens mamma (Cecilia Frode) och den underställda i skoladministrationen (Pia Oscarsson) står för stödjande sidohandlingar. 

En del replikskiften blir för långrandigt pedagogiska trots många snärtiga kvickheter. Rollerna är mer projektionsfigurer för tankegodset än psykologiska porträtt, men tillåts vigt förändras och byta ståndpunkt (som Charlies svängningar från högpresterande elev via provokatör i heilande meltdown till uppoffrande martyr). Hugo Hanséns uppsättning på Playhouse har ett tydligt spel, ibland nära gränsen till övertydligt. En sentimental ton, främst kring moderskapets dilemma, trubbar bitvis av det spetsiga och kvicka.

Man kan skratta länge åt den självgoda vita ängsligheten. Men efter två timmar infinner sig ändå en viss trötthet. Troligen är det meningen. Precis som i Kristian Hallbergs ”Variation” på Galeasen från 2014, en svensk släkting till ”Gränsfall” som också synade vithetens privilegium med en helvit ensemble, blir till slut den totala frånvaron av ”de andra” som pjäsen hela tiden talar om till en obehaglig poäng om osynliggörande.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här. Och fler texter av Maina Arvas.