Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 22:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-har-pekar-ingen-gud-med-hela-handen/

Scenrecensioner

Scenrecension: Här pekar ingen Gud med hela handen

Linda Lönnerfeldt och Krister Kern. Foto: Julia Mård

Lumors uppsättning ”Blod och ben” blir snarare existentiellt komisk än dramatiskt brännbar, skriver Jacob Lundström.

I en avskärmad del av Gubbängens teatersalong, med svart inramning och blåskimrande fond, har det dukats för offerdrama. Mitt på golvet finns en kvadratisk upphöjning, som åtminstone nästan känns blodröd, men inte riktigt för tankarna till Tempelberget. Det fungerar hur som helst som skådeplats för teatergruppen Lumors spinoff på myten om Abraham, som nära nog offrade sin egen son för att blidka Gud. På scenen återkommer också en fyrbent figur som ligger pyrt till, om man går till källorna.

Mera konkret är ”Blod och ben” en rapport från 2010-talets vilsenhet i Stockholms mellanskikt. Här finns ingen Gud som pekar med hela handen, och människorna genomlever en riktningslös tillvaro i ett överflöd av bilder. Ungefär så etablerar dramatikern och regissören Oskar Thunberg stämningen, när ensemblen tar till orda. De sitter på stolar som står placerade utmed scenkanterna och avbryter varandra i lösryckta associationer, om risken för cerebral aneurysm, om klanröstning på Lidingö, om varför livet som beduin ändå tycks lockande.

Det är en välfunnen inledning men snart övergår ”Blod och ben” i en mera dialogbaserad form, även när personerna framför oss talar för döva öron. Pojken som svävar mellan liv och död heter Isak och har varit med om en helt slumpmässig bilolycka, eller möjligen ett gudomligt ingripande av värsta slag.

Det får hur som helst flera människoöden att kollidera, på ett sätt som påminner om Oscarsvinnaren ”Crash” men minus den gränslösa patetiken. I stället är ”Blod och ben” en pjäs med abrahamitiska anspråk, som samtidigt har roligt åt rollfigurernas totala tafatthet. Isaks pappa är en teolog som föreläser om det hebreiska ordet för brännoffer, men lever själv utan övertygelse. Mamman är en miljöpartistisk EU-kandidat, som försöker värna skapelsen men med måtta. Thunberg har onekligen öppnat karikatyrförrådet, men litar i gengäld på att skådespelarna kan gestalta både löje och sårbarhet.

Eva Rexed är också träffsäkert orörlig i rollen som en politiker befriad från utstrålning, medan Krister Kern fångar den harklande veligheten hos pappan. Balansgången blir desto svårare att klara för uppsättningen, när livet ställs på sin spets och teologen famlar efter gammaltestamentlig tydlighet. Tyvärr lyckas ”Blod och ben” aldrig offra den existentiella komedin, för att bli riktigt dramatiskt brännbar.