Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-i-folkteaterns-jane-eyre-flyttar-vansinnet-ned-fran-vinden/

Scenrecensioner

Scenrecension: I Folkteaterns ”Jane Eyre” flyttar vansinnet ned från vinden

Folkteatern bjuder på klassiskt drama med explosiv underhållning. Foto: Sebastian Borg

När Folkteatern tar sig an klassiska ”Jane Eyre” kommer – äntligen – den galna kvinnan ned från vinden och får en egen röst. Och hon smittar av sig på hela den vilt uppskruvade föreställningen. DN:s Isa Andersson har sett.

Rätta artikel

Fjolårets stora skräll på Folkteatern var utan tvekan ”Dogville”, efter filmen med samma namn. I vår satsar man på romanklassikern ”Jane Eyre”. Inte undra på det. Berättelsen om den föräldralösa flickan Jane, som växer upp hos sin elaka moster, skickas på fattigskola, tar arbete på rikemansgods och förälskar sig i herrn i huset - medan hon slits itu av frihetsideal - bär stråk av askungesaga, kärleksdrama, gotisk skräck och kvinnlig frigörelse. Här finns något för alla. Framför allt finns här en galen kvinna på vinden, inhyst av godsägaren själv, vilket inte minst gett avtryck i feministisk litteraturteori.

I Tone Schunnessons vilda dramatisering har galenskapen plockats ner från vinden, och ut på scenen, i sällskap av trosfläckar och pruttar. Att sätta Brontës 1800-talsroman i händerna på en av våra mest gränslösa författare är ett genidrag. Schunnessons debutroman utspelade sig inuti en egotrippad, drogtrippad och utflippad kvinnas medvetande – och här känns tonen igen. 

I spelets första explosivt underhållande akt, låter regissör Ragna Wei galna skrikmonologer avlösa varandra. Karaktärerna tycks ha väntat i tvåhundra år på att släppa loss. I en gästabudsscen spritter överklassen spattigt omkring, liksom nyss uppstigna ur graven, komplett galna, komiskt uppskruvade. 

Hon drömmer om att fläta ihop sitt vildvuxna könshår med håret på hjässan

Emma Österlöfs Jane är en nykter iakttagare av deras dionysiska utlevelser, ett eget lurande vansinne till trots. Hennes själsliga bisittare och undermedvetna görs av en skarp Andrea Edwards, som lätt genomskådar den bipoläre, opålitlige godsägaren Mr Rochester (Francisco Sobrado). Kärlekshistorien som ändå uppstår mellan honom och Jane framstår mest ologisk och obehaglig. 

Obehaget accentueras av Chris Lancasters vildsinta livecellomusik och Maja Kalls suggestiva tittskåpsscen, där allt, utom ett par plastmontrar med uppstoppade djur, är inklätt i ett romantiskt dovt, blommigt tyg. Dikotomin mellan natur och kultur speglas både i det fysiska rummet, och i karaktärernas kast mellan otyglad natur och tuktad kultur. 

Den galna kvinnan på vinden, Bertha (Nina Jemth Öhlund) bevärdigas här med den röst hon saknar i den litterära förlagan. Hon berättar att hon drömmer om att fläta ihop sitt vildvuxna könshår med håret på hjässan och när hon försöker tukta håret på benen skär hon sig. Efter alla år, förnekad och oälskad, tystad och inlåst, är det kanske inte så konstigt att det skär sig i kontakt med civilisationen. Här blir Berthas ångestridna vansinne logiskt. Jane Eyres öde, däremot, förblir en skavande gåta.

Lär fler aktuella scenrecensioner här.