Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 23:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-i-lo-kauppis-rorande-man-kan-inte-valdtas-blir-alla-offer/

Scenrecensioner

Scenrecension: I Lo Kauppis rörande ”Män kan inte våldtas” blir alla offer

Elisabet Carlssons 50-åriga bibliotekarie Tova är belägrad av sina två rivaliserande söner, här Nils Wetterholm som en av dem, Jockum. Foto: Sören Vilks

Märta Tikkanens omtalade 70-tals roman "Män kan inte våldtas” var ett inlägg i våldtäktsdebatten. I Lo Kauppis iscensättning är pjäsen en rolig och skrämmande historia om oss alla, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä. 

Rätta artikel

Att ha sex är lika enkelt och självklart som att dricka ett glas vatten, sa Alexandra Kollontaj, den ryska revolutionens feministiska tänkare. I dag, i debatten om samtyckeslagen jämför Lena Andersson i stället med en sorts intervjusituation: har hon gått med på att intervjuas har hon också gått med på alla de intima handgrepp som krävs för att fästa mikrofonen på henne, och ska inte behöva ge sitt samtycke vid varje moment (DN 2/2). Bägge avstår från att blanda in samhällets normsystem i akten. 

Det gjorde däremot Märta Tikkanen redan med sin provocerande romantitel ”Män kan inte våldtas”. När den kom 1975 blev boken nog mest uppmärksammad för sin skandalfaktor. Nu trycks den upp igen, högaktuell. 

Och i Lo Kauppis iscensättning händer det vi inte ens kunde tänka då: en man blir våldtagen och förnedrad på scenen, inför allas ögon. Det är pinsamt och oerhört obekvämt att titta på, trots alla år av våldtäkter mot kvinnor som tv-underhållning.

Lo Kauppi flyttar Tikkanens berättelse till nutid och gör huvudpersonen, bibliotekarien Tova tio år äldre. Hon fyller 50, firar med att gå på krogen ensam och träffar Martti. Följer med honom hem och blir våldtagen i en ursinnig maktdemonstration som bara överträffas när Tova senare gör samma sak mot Martti. Är det något att gå och se, undrar kanske någon. 

Obetingat ja, eftersom föreställningen är så mycket mer. Snarare  än ett inlägg våldtäktsdebatten får vi en bullrig, rolig, rörande och skrämmande historia om alla oss. Mammor, pappor, familjerättsadvokater, snipiga hundägare, tonårsnojor, rasande kvinnor och skadeskjutna män. 

Elisabet Carlssons Tova är en underbetald bibliotekarie i fejd med försäkringskassan, praktiskt taget belägrad av sina två kärleksfullt rivaliserande söner, den veke, omtänksamme Jockum, Nils Wetterholm, och det koleriska lillebrorsmonstret Sven Ahlström. Som också spelar våldtäktsoffret/förövaren Martti. Det är en talande dubblering: inte för att man ska ana en blivande våldtäktsman i den busige, utagerande pyjamaspojken. Snarare på grund av hans ömtålighet, hur mottaglig han måste vara för alla former av påverkan, hur präglad han redan är. Som alla här.

Angelika Prick är Bimbi, Jockums koketta, burdusa flickvän, i grova kängor skuttande mellan alla förebilder hon har att leva upp till – hård och skör. Eva Stenson  sprider fördomsfull dynga med hundbajspåsen i högsta hugg, omedvetet obetalbar. Christer Fant som Tovas gamla pappa är vänligt och manligt onåbar och backar skrämd när hon behöver honom för mycket. Tillsammans skapar de en detaljrik helhet som känns impregnerad av regissörens självupplevda möten och kollisioner med samhällets kvinnosyn.

Läs en intervju med Märta Tikkanen av DN:s Philip Teir.